Tyst, så stilla

Frostbeklädd

så vacker

så skör.

Kylan

biter mina kinder

mina fingrar kalla.

Vinden

en isande

gråkall vind.

Kryper ner

på frostbeklädd natur.

Som små öron

ännu kvar,

bruna till färgen

bakom rimfrostens kristaller.

Sparar

i minnet

minns

det vackraste vackra ❤

Ännu så ståtlig

rak i ryggen

likt sökande av ljus

men ack så skör.

Följer spåren

den upptrampade

lilla stigen.

Knaster

hörs under

fodrade

kängor.

Små röda

ensamma

kvarglömda

bortglömda

stela av kylan.

Ensam

envis

stark.

I ljuset

så vacker.

Trotsat

höstvindar starka.

Ståtlig

i dimman

till toner

av kylans

rosa nyans.

Så snabb

med blixtens hastighet

upp längs

barkbeklädd stam.

Liten

så otroligt vacker

den lilla

med det passande namnet,

trädkrypare.

Söker med blicken

lyssnar

till tystheten

så stilla.

Hoppas

önskar

ett möte

eller två…

Får bekräftat

någon har gått före…

Spår i snön

nya

färska

kan nästan känna

dess närvaro.

Kanske en annan gång

vi möts,

vi två.

Följer vägen

så stilla

så tyst.

Vägen

som

leder mig hem

till torpet

det vackra.

Ensam

på bar gren.

Rör sig så sakta

i isande vind.

Framme vid torpet…

Kliver in

i vedeldad värme

längtar

till nästa upplevelse,

tyst, så stilla ❤