Svetten lackar…

och håret krullar ihop sig i nacken.

Ugnen sprutar ut het värme när jag tar ut den nybakade sockerkakan. Värme och hetta likt ett vulkanutbrott, utan lava…

och ute/inne-termometern har snart nått sitt rekord.

Att öppna dörren och släppa in lite svalka och fräsch lantdoft är inte att tänka på…

In strömmar det kokhet varm luft utan syre och ger mig bara ännu mer svettningar och irritation.

Är det bara jag som känner mig ofräsch 24/7 och helst av allt tillbringar en stund i duschen typ en gång i timmen…??

Är det bara jag som känner mig som en bitter och sur klimakteriekärring när kläderna klibbar fast på min uppsvällda pösiga ”semesterbiverkanskropp”??

Är det bara jag som vill ha en ”vanlig” svensk sommar och börjar få nog av denna ökenhetta??

Absolut!!!…

Jag är en vän av sol och värme men INTE när det ska jobbas och fixas. Då ska jag helst bara ligga på en solstol och på sin höjd ta några steg till poolen/havet för svalka och till baren för något kallt i glaset. DÅ älskar jag denna ökenhetta!!

Mitt fotande har fått stå tillbaka en hel del under semestern och värmen, men jag börjar nu få en nedrans jobbig abstinens så jag och maken försöker ta vara på varje stund det går att fota. Kvällarna är det som gäller när det ändå är lite svalare ute och solen skänker oss ett vackrare ljus.

I vår ägo har det nu trillat ner ännu ett spännande objektiv. Ett Helios 44 M, 2/58 från landet Ryssland.

En blytung kompakt pjäs som sitter perfekt på mitt kamerahus och ger mig enorma lyckorus.

Jag har inte fotat jättemycket med objektivet ännu 😉 , men varje bild ger mig ny erfarenhet.

Vet egentligen inte alls hur det funkar men det gör att jag får utöva all min kreativitet och hamna som i trans. 

När jag når ett objekt,

vad jag tror ska bli 😉 ,

ett spännande motiv och magisk bild…

Då bränner jag av massvis av exponeringar och låter kameran smattra likt ett smatterband.

(Eller var det puttersmälla det hette, den där kartongbiten man spände fast i cykelhjulet som liten 🙂 🙂 )

Vad som sen uppenbarar sig på skärmen är en otroligt spännande och fascinerande överraskning… och detta nästan VARJE gång man laddar upp bilderna på datorskärmen.

För det man ser på kamerans display är långt ifrån det som många gånger går att se i större format.

Jag är KÄR, igen 😉 ❤ 

Nu kan jag ju förstås försäkra er om att mååånga bilder hamnar i papperskorgen men överraskande nog har jag hittills blivit väldigt nöjd med flertalet av mina bilder.

Flera av dom är dessutom tagna ”direkt ur minneskortet” och helt oredigerade. En del får genomgå lite lek.

Härom kvällen tog vi bilen och gled runt ute på närliggande mindre landsvägar.

Såg ett ensamt rådjur stå och beta på åkern men hann inte på den rackarn.

Fick nöja oss med en kortare fotosejour på torra åkrar och ängar istället.

Under den korta stunden vi stod där ute i det fria, höll vi på att bli middag åt dom ivrigt surrande och vingbeklädda kvällsbesökarna som prompt skulle bitas på armar och ben och helst av allt i öronen och i ansiktet.

Att försöka komma in i fototrans och skapa något vackert samtidigt som man är nära att vifta axeln ur led och i ivern slå sönder glasögonen som alltid är placerade på huvudet… DET var allt annat än enkelt kan jag lova.

Resultaten blev ju sådär, men som sagt… Varje fotoögonblick är en lärdom och erfarenhet. 

Ett av målen den här kvällen var att hitta åkern med solrosor.

Visste på ett ungefär var i nejderna den skulle finnas och strax innan solen klev ner bakom horisonten fann vi det vackert gula fältet 🙂

Vi var långt ifrån först och definitivt inte ensamma om att dokumentera dom vackra blommorna den här ljumma augustikvällen.

Testade att fota med mitt telezoom men fick inte till det riktigt. Valde rätt snart att byta till min nya leksak 😉 och leka lite med motiv, vinklar och olika inställningar. 

En fascinerande detalj jag uppmärksammade var att färgen på solrosorna skiftade under kvällens gång, även utan att ändra inställningar.

Det hände vart efter solen gick ner och bjöd oss på den där vackert höstlika rosafärgade himlen med molnslöjor i spännande former.

Det som är så spännande med det här objektivet är bl.a den bokeh som bildas runt motivet. Många av bilderna känns som målningar istället. Jag har inte riktigt förstått när det blir si eller så men vet att ljuset och dess position spelar en stor roll.

Närgränsen för det nygamla objektivet är 0,55 m. Kände ganska snart att jag gärna ville lite närmare så jag testade använda mina mellanringar utan att ha en aning om det skulle fungera eller inte…

DET GJORDE DET 🙂 WOW!!!

Det här öppnar ju upp ännu mer för min kreativitet och leklusta 😉 När man sen fann lekande nyckelpigor i havet av solrosor… Ja men då var lyckan total.

Det hann bli nästan kolsvart innan vi backade ut bilen och styrde hemåt. På vägen hem lyckades vi se en älg stå på åsen bredvid vägen. Tack och lov klev den inte ut på vägen. Tyvärr hann jag inte fota den.

Vände om med bilen men den hade troligen vänt tillbaka in i skogen igen för den syntes inte till när vi åkte förbi en andra gång. 

Nu har jag lyckan att ha en son som också har en odling med solrosor för självplock 🙂 🙂 , så det blir ett och annat foto på den vackra blomman som lyser upp min altan så fint där den står i hög vas.

Att man kan komma nära motivet med hjälp av mellanringen och till och med ha lyckan att få lite skärpa ser man på den här bilden som jag tycker gör sig vackert i svartvitt. 

Nu hoppas jag på en svalare helg som ger oss flera fotoutflykter och chans till kreativ lek med kamera och objektiv. Snart väntas ny jobbvecka så det gäller att ta vara på stunden.

Önskar er alla en härligt sval och skön, svettfri och trevlig helg.

Tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Pst… du glömmer väl inte att klicka på bilden 😉

Pst igen… Precis som Anni, har jag också märkt att när man klickar på en bild och sen ska tillbaka så åker man ur inlägget och hamnar tillbaka till början på det första inlägget på bloggen, trots att man tittar på ett annat inlägg. Har nu testat om det beror på web.läsaren men det verkar inte ha någon betydelse. Däremot är det så att om man ”klickar in sig” på inlägget (på rubriken) man vill läsa och öppnar en bild större, för att sen gå tillbaka… DÅ kommer man enbart tillbaka till platsen innan och inte hela vägen tillbaka till start, vilket är superdrygt. För vem orkar scrolla fram och tillbaka hela tiden… Bara ett tips! Och Tack Anni för att du uppmärksammade det här 🙂