Trasig

För en vecka sen när jag måndag morgon klev av min jobbhelg för att inleda min 8-dagars ledighet så kände jag en stor tomhet, blandad med frustration och sorgsenhet. Min tänkta ledighet som jag planerat till att hinna med en massa mys och roligheter samt några måsten, blev till ett platt fall. Det var absolut inte det jag planerat.

Jobbhelgen som var överjävlig och dramatisk, tillsammans med det besked jag fick en tid före helgen, gjorde att jag mer eller mindre blev sittande och liggande som en apatisk hög när jag egentligen skulle fixa här hemma. Ta mig tid att även bara mysa och njuta av kvalitetstid.

Kände mig redan innan jobbhelgen nere och uppgiven. Som om någon sparkat omkull mig, fällt krokben precis framför mållinjen. 

Jag har snart jobbat 34 år inom vården varav mer än 28 år som sjuksköterska/distriktssköterska. Av dessa år har jag jobbat ca 12-13 år på natten.

Oavsett var och hur jag jobbat har jag alltid uppskattat och värdesatt mina närmaste kollegor, oavsett om det varit undersköterskor eller sjuksköterskor.

Och alla är vi olika.

Jag trivs inte med ensamarbete. Den situationen får mig att falla och må dåligt, av olika anledningar. Sedan jag började jobba natt igen, för ett par år sen (vilket jag trivs allra bäst med just nu) på min nuvarande arbetsplats så har jag väntat på att få en sjuksköterskekollega.  Jag har visserligen redan 2 toppentjejer men eftersom schemat är ett s.k 3-veckorsschema så får vi jobba ensamma en del. Att vara ensam sjuksköterska med ansvar för 70-74 patienter  är i mina ögon helt orimligt och det känns långt ifrån medicinskt säkert. 

Jag har en mycket fin och god vän, en fd kollega och fantastiskt duktig sjuksköterska som vid två tillfällen erbjudit sig att börja jobba natt med mig och de andra. 🙂 🙂

Men vad tror ni hon får för svar…??? Nej, det behövs inte någon fler sjuksköterska!!! Dom ”tomma arbetspassen” ska täckas av undersköterskor. Det var det här beskedet jag fick strax innan jobbhelgen. Ett definitivt svar från cheferna. Något som ändå känts hoppfullt då man annonserat efter en sjuksköterska men sagt att det inte funnits någon sökande. Nu när min fina vän erbjuder sig att komma får hon ett helt annat svar. Varför???

Att ha en sjuksköterskekollega är för mig en självklarhet. Om jag inte önskat detta hade jag väl sökt ett ensamarbete men nu har jag väntat och hoppats och kände mig så glad och positiv när min fina vän kontaktade min arbetsplats.

Vi är som sagt olika. Jag mår bäst av att ha en kollega att ”bolla med”, rådfråga och bli rådfrågad, att samarbeta med i akuta och andra påfrestande situationer, att tillsammans jobba för en bra verksamhet och jobba fram säker och bra vård. 

Jag har absolut kanonbra undersköterskor på min arbetsplats. Men hur det än är så har vi olika ansvar och olika utbildningar. Vi sjuksköterskor ”pratar samma språk” (förstå mig rätt) och många gånger behöver man bolla händelser, ev bekymmer och annat medicinskt med en annan sjuksköterska. 

Jag känner mig så ledsen, lurad.

Varje dag, minst en gång dagligen, letar jag på nätet om det finns andra jobb som jag vill söka. Tänker tankar som… Ska jag prova nåt helt annat kanske? Den tanken har funnits många gånger.

I nuläget känns det som att något annat än vården lockar mig mer. Men vad i Herrans namn ska man pyssla med då?! när man inte gjort mycket annat i livet än jobbat i vården. Visserligen jobbade jag extra på Guld Fynd i min ungdom. Barnflicka på helgerna har jag också varit. Jag har rensat ogräs en sommar på en plantskola och blev till på köpet, halvt uppäten av bromsar…

Jag tar en dag i taget och ska försöka njuta extra mycket i slutet på veckan när vi ska till Vårgårda Naturfotofestival och ställa ut några av våra bilder, beundra andra fotografers bilder och lyssna på fantastiskt spännande föreläsare. Bo på hotell och känna sig så där lite extra lyxig ❤

Och jag vet, att i mörkret finns ändå en strimma av ljus. 

Och trots att jag mått som jag mått tog jag mig ändå ut en kylig morgon förra veckan, när frosten täckte vår natur och glittrade så fantastiskt vackert. En natur smyckad av dom vackraste av diamanter ❤

Fylld av mina halvmörka tankar skapade jag bilder med mycket symbolik som speglar mig och mina tankar, i detta nu.

Hoppas jag inte förpestat er alla med mina tråkiga rader. Kände bara ett stort behov av att få ur mig en massa mörker. Pga sekretess och av respekt mot andra kan jag inte berätta mer om vad som hände under jobbhelgen och dagar efteråt. Det får jag bära med mig och hoppas att det slutar gnaga i mitt huvud.

Nu ska jag sträva efter att se ljuset, ta vara på allt det fina jag har omkring mig och leva efter mitt egna citat…

Kram och Hej

från lilla mig ❤