Som vi har väntat…

Genom åren har vi på sociala medier sett så många fantastiska bilder på ugglor. Och gissa om vi har väntat, längtat och hoppats på ett möte med en uggla. Den så kloka, magiska och oerhört spännande fågeln.

Hur svårt ska det va liksom…??? 😉 ALLA andra tycks ju se ugglor så varför inte vi?? Öh… fast så enkelt är det ju inte om man nu tror det…

Hade visserligen äran och turen att fota en unge för ca 2 år sen och det var lycka!! Men både före den händelsen och så här efteråt har det varit väldigt fattigt på ”ugglefronten”.

Tänk så många träd man spanat in och tänkt att… ”Det där ser ut att var en perfekt plats för en uggla” och tänk så många platser man passerat och tänkt att ”här borde det finnas ugglor”… utan att egentligen ha någon större kunskap eller kännedom. Mer en känsla…

Tills alldeles nyligen 🙂

När någon viskade i vårt öra…

Sagt och gjort. Vi gav oss av med STORA förhoppningar om att få se Lappugglan. Vi gav oss av i skymningen, träffade en mängd andra kikare- och kameraprydda män och kvinnor som ville samma sak som vi. Se och ev fota Lappugglan. Vi mötte holländare, fransmän, skåningar och andra. Vi fick se andras möten och bilder, tagna på Lappugglan, dom stunder som vi inte var där.. (f-n! hur svårt ska de va liksom!! ) men det gjorde ju att förhoppningen om ett möte fanns där väldigt nära. Vi tog med lillasysters fågelkunniga sambo en tidig morgon i april men Nähä… inte då… Inte den gången heller! Men hoppet levde och det blev otaliga besök till just den där platsen.

Vi såg och mötte harar, rådjur och hjortar.

En galet tidig morgon innan solen vaknat gav vi oss iväg, igen 😉 och det var då som älgen stod där på ängen och åt. Det var ju spännande att komma så pass nära ändå och den där speciella känslan infann sig i magen. Känslan att idag! skulle mötet med ugglan ske! 

Så vi spanade extra mycket den där morgonen. Så mycket att vi nästan höll på att bli översprungna av vildsvinsflocken!!! Precis framför oss på en liten grusväg i skogen hördes ett ”grymtade ljud” och plötsligt från ingenstans brakade det till typ 10 m framför oss.!! Och över grusvägen sprang det först en jättebest och strax därpå resten av sällskapet!!!

Undrar vem som blev mest rädd?? Vi eller dom… Kan säga att min puls gav en rejäl peak på min aktivitetsklocka! Och jag kände på mig att den här morgonen skulle bli speciell 🙂

Solen klev upp och ljuset blev så där härligt varmt. Göken som sjöng i trädtopparna blev nyfiken och tog sig en runda strax ovanför oss där vi stod vid ett kalhygge. Ett sällskap, för mig, okända fåglar hängde och dinglade i tallgrenarna och mina spanarögon var på topp.

Otaliga steg har vi tagit kring just den här platsen. Otaliga blev besöken och många människor har vi mött. En man visade en kväll en bild på Slagugglan som han stötte på just på den där grusvägen som  vi nötte ut med våra besök, men vi såg aldrig någon Slaguggla heller. Trots den där ”nu-händer-det-känslan” så fick vi aldrig några möten med någon uggla… MEN!

Så kom den där viskningen och en ny plats blev målet…

Exakt, på dagen för ett år sedan, satt vi på vårt första nattpass i norra Finland och fick uppleva den där magiska, fantastiska, uppfyllda känslan av spänning när vi fick se björnen för första gången och den här kvällen, 1 år senare fick vi ännu en gång en magisk upplevelse ❤

Tänk så många gånger vi pratat och funderat kring ”Undrar vad det är vi ska förvänta oss, egentligen? Hur stor är ugglan, egentligen? Är den lätt att se eller sitter den välkamouflerad? Ska vi rikta blicken högt upp eller ska vi spana längre ner? SÅ många tankar och funderingar…

Så kom mötet ❤

Och den gick inte att missa ❤

När vi kom åkande på den lilla grusvägen så såg vi den direkt. Den majestätiska Lappugglan, ståtligt sittandes på en pinne på andra sidan ängen, just framför raden av skönt gröna granar. Vi blev sittande en kort stund i bilen. Alldeles tagna, lyckliga och tysta… Kände att den där pangbilden på Lappugglan inte fanns där just då… Den satt ju väldigt långt bort (bilden något beskuren, med en brännvidd på 560 mm) men vad gjorde det, egentligen?! Nu var vi ju här ❤  Och vi var inte ensamma. Det är man sällan vid dom här mötena.

En tysk besökare satt i sin bil och spanade och en man vi träffat tidigare satt i bilen framför oss. Alla med kameraobjektiv riktade mot ugglan. Efter en stunds stirrande och fotande tog vi oss ut och pratade med de andra. Tillsammans med mannen vi pratat med förut gav vi oss iväg en liten bit framåt på grusvägen för att sen ta en avstickare och slutligen stanna vid ett kalhygge. Vi klev ur våra bilar och började skanna av området 

Det var tyst, tomt och öde. Några småfåglar kvittrade i den annalkande skymningstimmen och myggen och knotten började öka i antal för att rätt snart bli väldigt irriterande och närgångna. Maken, jag och mannen språkades om ditt och datt och alla möjliga världsliga ting. Uppgivna och nästan redo att ge upp bad jag maken att rikta sitt objektiv mot en avkapad trädstam, belägen på andra sidan hygget. En stam jag stått och kikat på ett tag eftersom jag tyckte mig se något som rörde på sig. 

För visst ser ni väl också Lappugglan? (Bilden är kraftigt inzoomad 🙂 🙂 )

Och jag kan härmed konstatera att min falksyn kvarstår trots att jag känt att den blivit aningens försämrad sista åren och varit redo att boka tid hos optikern… 😉 Vilken lycka att vi fastnade i diverse diskussioner om ditt och datt och blev kvar ett tag. Nu har jag förstått att Lappugglor är/kan vara väldigt nyfikna så det dröjde inte länge förrän den sakteliga rörde sig mot oss och stunden var fullkomligt magisk!

Sakta och försiktigt fick vi möta den här magiska Lappugglan på nära håll. Skymningstimmen gjorde att förhållandena för fotografering inte var dom mest optimala men vad gjorde väl det. 

Ugglan varierade sina platser. Spanade ömsom på oss, ömsom nedåt marken för att kanske ha turen att finna lite nattamat 🙂  

Vi var nära på att ge upp när mörkret tog över och Lappugglan flög bortöver. Kamerorna placerades i bilen och vi gjorde oss redo för hemresa, men det blev så att vi blev kvar ytterligare en stund för att fortsätta prata om ditt och datt. 

Och så, mitt i en mening… känner vi oss väldigt iakttagna…

Rakt framför oss, på en stubbe nere i det höga gräset, typ 8-10 m framför oss sitter Lappugglan och spanar. Alltså, Wow!!! Det var som att den liksom ”- Hallå, ursäkta mig men här är jag! Ska ni redan åka?” 

Jag kan lova er att kamerorna åkte ut ur bilen fortare än dom någonsin tidigare åkt ut och Lappugglan satt där snällt och poserade i det dunkla sommarljuset, denna magiska, underbara junikväll vi sent ska glömma ❤ ❤ ❤

En helt oförglömlig kväll var till ända och nya mål sattes upp. Nya besök planerades och har i detta nu avklarats och flera magiska möten har vi packat ner i bagaget. Mer om det en annan gång.

Tills nästa gång… Må så gott och ta vara på livets alla möten.

2 reaktioner på ”Som vi har väntat…

  1. Helt fantastiskt Susanne, det är bara att gratulera! Vilket möte, eller rättare sagt vilka möten med den vackra och fascinerande Lappugglan och vilken fin berättelse sen, tack och åter tack, du har gjort min dag! Ugglor har jag både sett och fotat men inte denna skönhet…det är fortfarande en dröm! Jag tar mig en titt igen och njuter…wow, wow, wow, säger jag och stor kram för att du visar!

    Gilla

  2. Förstår verkligen att det var ett magiskt och oförglömligt möte. När man har väntat och önskat och drömt och så besannas det till slut – underbart är bara förnamnet, även på bilderna du tog!

    Gilla

Uppskattar ett litet ord eller 2 ;)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s