Nära möten

Vi har blivit som besatta, förhäxade, uggletokiga, fanatiska, förälskade… Vi kan verkligen inte få nog av alla möten med ”Lappen”. Dock, i detta nu, så har dom valt att hålla sig lite mer i periferin. Det var ett tag sen vi hade dessa fantastiska, magiska, helt ofattbara nära möten vi fick äran och möjligheten att få uppleva. Kanske är tillgången på föda begränsad just här. Kanske är det annat som orsakat att lappugglan inte är lika synlig längre. Dom är kvar, absolut. Det har vi bildbevis på och vem vet… Kanske får vi uppleva nya nära möten framöver. Åker man inte dit så får man inget veta.

Vi har upplevt magiska, trolska kvällar när dimman svept in över det daggvåta gräset och lappugglan placerat sig och bjudit in till känslofyllda stunder. Stunder jag bevarar i mitt innersta minne och som extra reserv, på den externa hårddisken. Känslan som infinner sig en sån här kväll är svår att beskriva med ord. Men om jag ska återge en känsla, så skulle jag säga att det är som att kliva in i en John Bauer sagobok bland väsen och troll.

Det finns kvällar när lappugglan bjudit upp till show. När den satt sig precis intill eller rakt framför oss. Helt obrydd om oss alla ugglefrälsta ❤

Det finns kvällar när dom varit två, på samma bild!!!

Vet inte om ni ser dom båda?? Det är inte helt enkelt men det går 🙂

(Klicka gärna på dom två bilderna så ser ni dom något förstorade. Pst… Alla bilder är klickbara och kan ses något större)

Förutom lappugglan så finns det även slagugglor i området, men dom är inte alls lika enkla att föreviga och att se. Första gången vi fick se den satt den på en elledning en bra bit från vägen för att, efter en lååång stund på samma plats ge sig av till en ännu mer avlägsen plats och att fota den då kändes rätt värdelöst. Resultatet sådana gånger blir ju mest som en fluglort på bilden och det är inte jätteskoj att ha och inget jag blir stolt över. Men att fota och få till en bild jag tycker om är inte det väsentliga. Det är en lycka och en bonus. Känslan och lyckan att få se och uppleva dessa väsen är magiskt i sig. Det är en ynnest, en ära. 

❤

Men så kom den där stunden… Eller mer exakt – ögonblicket, sekunderna… När vi skulle få möta slagugglan på lite närmre håll.

Vi kom åkande i bilen på den lilla grusvägen, när vi närmade oss platsen där vi vet att lappugglan håller till. Såg på avstånd några bilar stå parkerade en bit bort och några andra ”ugglespejare” som stod intill och språkade, med ryggen vända mot vårt håll. Vi saktade ner, redo att ta fram spejarblicken när det plötsligt kom en uggla från skogskanten på vänster sida. Den flög över den lilla grusvägen och satte sig på en staketstolpe på höger sida av vägen. Vi hoppade ut ur bilen som knappt hann stanna. Plockade ut kameran som, tack och lov, var färdiginställd och redo 🙂 (YES!!! Det är inget som hör till vanligheterna…meeen… har lärt mig av otaliga misstag!) Uppmärksammade att det var den vackra slagugglan som gjort entré och lyckopulsen sköt i höjden. Trots euforin lyckades jag skjuta av en 8-10 bilder innan den ca 20-30 sekunder senare flög tillbaka in i skogen. Dom andra ugglespejarna stod lugnt kvar och språkades, fortfarande med ryggarna vända mot oss och missade hela showen… Men vi!!! VI fick vara med och uppleva detta extremt kortvariga framträdande, men ack så lyckliga sekunder!

Nu flög den inte så långt… 🙂 🙂 

Den kom ut på en annan sida av skogsdungen och satte sig på bästa spanarplatsen och vi fick möjligheten att njuta extra länge av dess skönhet. Och det var som att den visade upp sig när den gick på ledningen likt en ballerina. 

Den bytte utkiksplats en gång innan den flög över den lilla grusvägen och ängen för att landa långt bort i dom sommargröna granarna. Just här och nu borde man vara nöjd. Vi sa även på skämt att ”nu när man upplevt mötet med slagugglan kan man åka hem” OCH det kanske ni gjort MEN det gjorde inte vi 😉

Nej då, kvällen var ung och vädret vackert så vi tog bilen och rullade vidare på grusvägen…

Stannade till på hygget där vi fick se två hackspettar fara omkring i träden och på torrakorna. Fick känslan av att dom lekte nån slags ”titt-ut” lek. Kanske var det syskon, kanske var det kärlek? Jag är ingen kunnig fågelkännare så jag har ingen aning men det är en fröjd att få uppleva och jag fotar gärna fåglar. Skulle gärna vilja lära mig mer men det får bli en annan gång i livet. Lär mig visserligen en del när man är ute och träffar trevliga fågelkännare som delar med sig av sin kunskap. DET är superkul och jag lyssnar tacksamt.

När jag upplever möten i naturen känns det som att jag befinner mig i en berättelse, en saga. Eller, rättare sagt… Det skapas sådana tankar i mitt huvud. Jag skapar blogginlägg, jag skapar en berättelse, redan när jag är mitt i en upplevelse. Som med den här hackspetten som for upp för stammen med en hiskelig fart, tappade fotfästet, föll ner en bit, klamrade sig fast för att sen ta klivet ut på utkiksposten, likt en sjörövare på sin kajuta, på spaning… Om jag är knasig? Japp 😉 men det bjuder jag på.

Några fler nära möten med ugglorna den här kvällen blev det inte MEN…

Det blev väääldigt nära möten med alla miljontals knott som fanns omkring oss där vi satt på varsin stubbe på hygget. Det var helt galet!!! Dom tog sig in genom nätet på min hatt! Jag var alldeles rödknottrig på pannan, på kinderna, på armar, ben och i ljumskarna när vi kom hem. Vi måste ha tappat ett par gram under den här stunden som vi satt och spanade efter lappugglan och var mat åt dessa eländiga insekter. Det finns verkligen individer i naturen som inte står högt på min tio-i-topplista. Dom befinner sig definitivt allra längst ned. Och en del av dom är knotten!!! Tvi!

Vi fick möta lappugglan innan vi åkte hem 🙂 . Den satt så vackert och kamouflerat och såg så mäktig och elegant ut i det varma kvällsljuset. Det vackra, vackra ljuset från en magisk sommarkväll…

Kvällar man inte vill ska ta slut men det gör det, oavsett önskningar och hopp. Men det kommer fler och det kommer jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Njut av magiskt vackert sommarljus. Dagarna går fort och snart är det jul 😉