Det är inte varje natt…

man väcks av märkliga ljud. Främmande ljud vi aldrig hört förut…

Ni kan ju bara tänka er…

Där stod vi, maken och jag, bredvid varandra, en lagom varm natt i somras. Nyväckta, lättklädda och aningens förvånade och försiktigt skapade en glipa i persiennerna för att kunna se vad som var på gång.

Det första som alltid slår en när man hör konstiga ljud, är oinbjudna typer på rövarstråt men hörrni… Det vi fick se var allt annat än några inbrottstjuvar…

Det var ett älskande igelkottspar! Det är verkligen en fantastisk upplevelse och helt fantastiskt att dom förökar sig ❤

Meeen… om jag får önska så får dom gärna välja en annan plats nästa gång för jädrans vad dom låter och jädrans vilken lång tid dom tar på sig 😉 🙂

Läs: jätterolig läsning! ( Larmade räddningstjänsten…)

Härom natten blev vi återigen väckta av märkliga ljud. Ett högt, nästan skällande ljud och tanken kom tillbaka… Inbrottstjuvar? Om så vore så är dom väldigt oprofessionella som låter så där mycket 😉

Älskande igelkottar…  ( Åh nej, inte nu igen 😉 ) …

Men nej då… Snacka om att på nytt, bli förvånade 😉  när man återigen står där vid sovrumsfönstret, nyväckt och lättklädd… gluttandes ut genom glipan i persiennerna och får se…

En grävling OCH en igelkott!!! Fast nej nej… Det är inte som ni nu kanske tror…

Om jag förstått det rätt när jag läst på så äter dom båda frukt, vilket kan stämma med den här händelsen. Dom befann sig nämligen båda under plommonträdet där det finns en mängd fallfrukt. Nu kan det dock, tyvärr, vara så att den tänkta middagen istället för plommon bestod av… just en igelkott. Grävlingar kan tydligen ge sig på och äta just igelkottar.

Hur det hela slutade vet vi inte, mer än att maken gick ut på altanen varpå grävlingen rusade iväg. Vad som hände med igelkotten är inte helt känt. Ingen av dom två besökarna lämnade nämligen, några som helst spår efter sig. Upplevelsen som sen blev en nattsnackis gör det ju inte helt enkelt att försöka somna om 😉 😉  Men vad gör väl det efter en sån här upplevelse 😉

Den här sommaren har varit väldigt händelserik på många sätt. Tänker framför allt på alla möten och upplevelser vi haft i naturen.

Efter tålmodiga besök på en plats i länet med förhoppningen att få se lappugglan fick vi nys om en annan plats och där fick vi, äntligen! vara med om det fantastiska mötet. Eller, mer exakt… mötena. För dom har blivit många och långa och helt fantastiska.

Har ju redan skrivit om några av dom i tidigare inlägg och har även berättat om mötet med en annan fantastiskt spännande och vacker uggla, slagugglan ❤ Och jag kan säga er, att när man väl upplevt den där euforiska känslan så är det svårt att få nog. Man vill bara ha mer och mer 🙂

En önskan jag hade var att få se när lappugglan fångar en sork ( eller annan smågnagare ) och till slut så…

Innan jag skriver fortsättningen vill jag bara påtala att ingen av oss 5 fotografer på plats var påträngande eller på nåt sätt oschyssta. Vi var alla där på ugglans villkor. Just den här lappugglan är nyfiken och söker sig själv närmare och närmare oss betraktare och fotografer där vi tålmodigt väntade och hoppades på en tursam morgon.

Den här fantastiska upplevelsen (som tyvärr började lite tråkigt) startade tidigt, ja faktiskt väldigt tidigt, en morgon i början på augusti. Åkte hemifrån strax innan halv 4 för att tanka och hann på vägen se och möta blåljus, poliser och brandbilar, i färd med att släcka ännu en bilbrand. Suck!!!

Väl framme vid ängen vid 4-tiden och såg vi den mäktiga lappugglan sitta på sin stolpe. Dimslöjorna låg kvar och naturen var tyst. Det dröjde inte länge förrän ytterligare 3 fotografer kom och gjorde oss sällskap. Alla väntade tålmodigt och vi hann prata om tidigare upplevelser vi haft med ugglorna den här sommaren. Vi hann även med att äta vår frukost innan lappugglan nyfiket sökte sig närmare oss för att till slut ta sikte på en stolpe alldeles intill grusvägen. Och då började jakten på en smarrig måltid. Nu hade vi sett, men på väldigt långt avstånd, att den redan fångat och svalt en jättebest, så vi trodde nog inte det fanns plats för fler… 

Men dom verkar ha stora magar 😉

Den fångade ytterligare 2 matbitar varav den glufsade i sig den ena mitt framför ögonen på oss och den andra tog den med sig när den gav sig av in i skogen. 

Det vi blev mest fascinerande över var hur fort den slukar sitt byte. Det säger nästan bara ”glufs” och så är den väck. Den kan verkligen inte hinna med att känna smaken fast det kanske är det som är poängen. Den ser inte jätteaptitlig ut om jag får säga min mening. 

Det var inte bara ugglan vi mötte den här morgonen…

En nyfiken räv satt ståtligt på grusvägen och betraktade oss fotografer på betryggande avstånd. Dottern och jag hade dessutom turen att få se både älg och rävunge på vår väg till ängen men ingen hamnade tyvärr på bild. Det är inte riktigt lämpligt att stanna på 90-väg för att ta fram kameran och fota 😉

Men den här räven satt där så snällt och kikade.

Överlyckliga och upprymda av euforiska känslor gav vi oss iväg hem för några timmars sömn. Vilken otroligt häftig morgon och upplevelse vi haft ❤

Lappugglorna har tyvärr inte varit lika synliga sista tiden. Kanske har dom hittat en annan plats där tillgången på mat är bättre. Men vi ger inte upp. Det kommer bli fler besök längre fram. Tänk er att fota lappugglan eller någon annan uggla i snöklädd natur ❤ 

Som jag skrev i början så har mötena och besöken i naturen den här sommaren varit många.

Vi har sett och mött flera älgar…

Både här hemma…

och i naturen kring vår stuga.

En kväll när maken och jag tillsammans med dottern åkte ut med förhoppningen om ännu ett möte med ugglorna, plötsligt fick se en vacker och ståtlig tjäderhane tillsammans med två tjäderhönor sitta och titta på oss. DET var vi verkligen inte beredda på. Jag har sett en tjäderhane på avstånd för flera år sen men att ha dom så nära inpå var inget jag var beredd på. Maken lyckades få en bild på hanen men jag fick inte en endaste liten bild. Men trots avsaknad av bild så var det en skithäftig upplevelse!

Vi har under sommaren gjort flera utflykter.

Knuthöjdsmossen är ett givet utflyktsmål för mig och maken. Den här gången fick vi sällskap av dottern och sambo ❤ 

Den där magiska dimman uteblev dock denna morgon men känslan fanns där ändå. Liksom fåglar, insekter och vacker natur.

Utöver naturupplevelserna denna sommar så fick vi vara med om ett märkligt beteende hos en annan besökare/fotograf. En storväxt man från ett grannland som anlände Knuthöjdsmossen strax efter oss. En hänsynslös man som nästintill trampade sönder min kameraväska och nästan knockade oss till backen med sin framfusighet. Maken till människa har jag aldrig varit med om… 

Vid ett tillfälle när vi satt vid en göl och såg två smålommar göra sig redo för avfärd, ropade jag lågmält till dottern som befann sig lite längre bort, att hon skulle komma och få möjlighet att fotografera fåglarna när dom flög iväg. Mannen, som måste ha värsta superhörseln kom ångades som en elefant och slängde sig ner bakom mig varpå han sen lade sitt megastora objektiv, nästan vilandes på min ena axel!!! Jag kände mig lite obekväm och vill ju så klart inte vara i vägen för någon, så jag flyttade mig lite åt sidan. MEN varför ska man vara en sådan jäkla mespropp!! Just vid den där tidpunkten borde jag läxat upp mannen kring hur man uppför sig och föreläsa kring vad orden respekt och hänsyn står för!! Grrrr… Nu slutar inte historien här…

Lite senare på morgonen gick vi till en utkiksplats. Jag och dottern låg på en sidospång och fotade den vackra växtligheten. Herrarna stod och fotade fåglarna. Smålommar sågs komma flygande på den blå himlen samtidigt som ett annat par sågs simma i gölen. Plötsligt stämde det simmade paret upp i höga ljud och påbörjade ett fascinerande beteende i vattnet, som att tala om att just i den gölen var det minsann upptaget. Det här skådespelet och ljudet, som inte gick att missa hörde tydligen den storväxta mannen, som visserligen verkade ha superhörsel. Det dröjde inte länge förrän han kom som, inte bara en elefant, mer som en elefanthjord!! ångades just till den plats där vi stod. På hans väg framåt var han en hårsmån från att mosa sönder min kameraväska. Väl framme trängde han sig fram för att slutligen parkera sig med kamera och stativ, mitt i vägen för någon annan!! Alltså, vad f-n! 

Dessutom stod där fyra mesproppar och inte sa ett knyst! Men jag tror att det berodde på att ingen av oss egentligen var beredda på detta totalt respektlösa beteende. Usch!!!

Ja ni, mycket ska man vara med om innan skägget trillar av 😉

Dagen efter Knuthöjdsmossen tog vi oss till Kindlas Naturreservat och Kindlahöjden. En fantastisk plats att besöka. Maken och jag har varit där förut och vi kommer definitivt åka tillbaka dit igen. Kan lova er att dottern och sambo säkerligen gör oss sällskap igen ❤

Frukosten intogs på självaste Kindlahöjden. Inte riktigt min grej… Man är ju liksom ovanför molnen och trädtopparna!! Och jag som redan, innan frukosten, gått ner pga obehag men vad tusan gör man inte för sin familj… Tog mig upp igen på något darriga ben och mer eller mindre, slängde i mig frullen. Ställde upp på en familjeselfie innan jag till slut, äntligen stod på fast och trygg mark igen. Puh, vilken pärs…

Efter flertalet kilometer i magisk natur, intogs lunch och välbehövd vilopaus ( för våra yngre som nog inte är riktigt vana med terrängpromenader 😉 ) på en helt fantastisk plats, Klosstjärn.

Jag skulle mer än gärna övernatta här någon gång framöver. Så fint ordnat med två utedass och vindskydd, grillplatser och liten eldpallkoja att sova i. 

Efter ”intag och uttag” och en stunds vila så tog vi oss tillbaka till bilen genom trollskog och myrar. Strax innan vi nådde bilen gjorde jag ett fynd av vad jag tror var spillning från en varg. Är nog inte helt omöjligt eftersom Kindla är en plats för många av våra stora rovdjur varav lodjuret har fast stam i området. 

Drömmen att få se varg och lodjur i det vilda får leva vidare. Vem vet… plötsligt händer det 🙂

Många av våra naturupplevelser och möten med fåglar och djur sker i vår närmaste omgivning och det är minst lika magiskt som mycket annat. Och ju mer man är ute i naturen desto mer ökar chansen att få vara med om fantastiska upplevelser.

En plats vi absolut kommer återvända till snart är Fermansbo urskog där man öppnat upp hela vandringsleden. Efter den stora skogsbranden 2014 stängdes delar av naturreservatet av eftersom branden tog en del av skogen men nu har man öppnat upp den igen. På årets varmaste dag var vi där men det får bli ett annat inlägg. Blir fascinerad om någon orkar sig igenom det här mastodontinlägget… 

Så tills nästa gång…

Ge er ut i naturen och njut. Där finns ingen trängsel. Inte en massa jobbiga oljud. Där finns enbart frisk luft och en massa ögongodis. 

Kram och Hej, från lilla mig ❤