Kontraster, Cornelis och surgubbar

Förra veckan började jag knåpa ihop det första inlägget från vår semester på Mauritius där värmen och den tropiska luftfuktigheten dominerade…

I helgen som passerade hamnade vi i kontrasternas rike, i det vitaste finaste vinterlandskapet. Ja, ni vet, ett sånt där landskap där snön hänger tung på granarnas nedtyngda grenar, där rimfrosten täcker naturen med gnistrande iskristaller, där himlen lyser så där galet vackert vykortsklarblått och solens strålar skänker en värmande rodnad på kinden… Precis just så tillbringade vi många timmar i helgen med kaffe och kameror i utkanten av Sundsvall.

Vindens vinande framfart vi haft en längre tid hade just den här dagen tagit paus. Termometern som tidig morgon visade på bitande kallt stannade sedemera kring typ -2° C… Det kan knappast bli bättre 🙂 .  Att vi sen fick nära möten med ”två vackra lappar” och två skönsjungande ”goa gubbar” gjorde helgen helt komplett. 

Men helgens utflykt började redan i hemtrakterna tidig fredag morgon. Dimman låg tät och marken täcktes av vitt puder. En önskan jag haft sen alla fantastiska uggleäventyr vi fick uppleva i somras är att fota lappugglan i vinterlandskap. Helst då, en bild på lappugglan i vinande snöfall, sittandes  eller i flygande position med fina ljusförhållanden, lagom vind och… Ja ni fattar… Kraven eller kalla det önskningar eller varför inte… nya mål 😉 kan lätt bli aningens högt ställda men utan mål och önskningar och nya utmaningar kan det lätt bli lite trist och enformigt. Och vad tusan… när jag ändå pratar önskningar så vore det ju toppen om lappugglan dessutom, i fotoögonblicket, har en stor sork i näbben… 😉 

Men, men… som vi alla uppmärksammat den här vintern så har det varit nästintill omöjligt att ens försöka uppnå den där önskan. Snön har ju varit väldigt frånvarande i stora delar av landet och att fota en dyblöt lappuggla i ösregn var inte det jag hade högst på listan även om det också säkert kan bli riktigt coolt. Faktum är att dom flesta scenarion med ugglorna är coola och ger magiska upplevelser och minnen.

Just den här morgonen, blev önskan om att fota ugglan i snölandskap snabbt till ett antiklimax. Men det fanns andra spännande och häftiga möten och tyvärr mindre spännande möten på vår resa norrut…

Innan vi ens hann lämna länet fick vi möta och ha äran att fota både djur, fåglar och krispig natur i dimma. Det blev verkligen en fin och minnesvärd morgon och som vanligt när maken och jag är ute och fotar så försvinner tiden och en timme passerar fort och blir rätt snart till både två och tre timmar.

 Med frukostfyllda magar och påfyllda minneskort rullade vi bilen norrut. Vårt första mål var, förutom lunchstopp 😉 , ett naturreservat söder om Sundsvall där vi även noterat att man rapporterat lappugglan. Passerade på vår resa, infarten till Gysinge och Färnebofjärdens naturreservat och kunde konstatera att även där, var det väldigt snöfattigt. Det var inte förrän vi närmade oss Sundsvall som snötäcket blev mer märkbart och senare under helgen fick vi återberättat, att det fallit stora mängder snö bara dagar innan. Det kan förklara varför det var väldigt svårframkomligt inne i skogarna.

Vi hittade naturreservatet i fantastisk, magisk, sagolik natur där förhållandena inte kunde vara bättre. Trädgrenarna tyngdes ner av snön och med den lågt ställda eftermiddagssolen blev ljuset galet vackert. Vi blev alldeles lyriska av stunden.  Just där och då fanns inget som skulle ta ifrån oss den där känslan, trodde vi…

Tyvärr fanns det ingen plats alls att ställa bilen på vid naturreservatet och den lilla skogsvägen var inte avsedd för mer än en bil i bredd så ett möte just då skulle inte kännas kul. Främst när man inte är bekant med området och inte alls vet hur det ser ut bredvid vägen. Så vi fortsatte en bit till, där vi hade uppgifter om att man sett lappugglan. Nu dröjde det inte länge förrän det tog tvärstopp. Vägen rakt fram som skulle leda oss till ugglan var oplogad och enbart uppkörd av skoter. Det fanns heller ingen plats att parkera bilen så att vi skulle kunna fortsätta till fots, så vi följde helt enkelt den upplogade lilla vägen, det enda valet vi hade just där och då. Efter kringelikrokar i skogen kom vi fram till vägens ände. Alldeles bredvid stoppet fanns det några byggnader och en nedfälld men öppen bom. Just då kände vi att vi behövde vända bilen. Det var trångt och massor av snö så jag öppnade bommen bara för att maken skulle vända bilen så att vi kunde åka tillbaka. Döm om min förvåning när det kommer en rasande ilsken gubbj… och skriker och skäller. Jag försökte verkligen be om ursäkt minst fem gånger och förklara men han vägrade lyssna utan bara skrek och skällde och sa åt oss att vi fick väl backa som alla andra människor för det hade minsann han fått göra… Alltså, ursäkta… Absolut, vi gjorde fel men att bli bemött på det där sättet. Maken fick skynda att köra ut bilen för gubbj… var på väg att slänga ner bommen på bilen. Just där försvann den magiska känslan över allt vackert. 

Vi åkte snabbt därifrån och sökte oss till en annan plats och vi kände oss både arga, besvikna och oförstående över hur en människa kan bete sig så där… men vi bestämde oss rätt snabbt att den där gubbj… inte skulle få förstöra vår helg.  

Vi kom till kusten där solen värmde skönt och vi hittade några fina motiv i naturen att föreviga innan vi tog oss till hotellet mitt inne i Sundsvall.

Väderapparna visade på kallt men soligt lördagsväder så det blev tidigt i säng för att komma upp i ottan och hinna med så mycket uteliv som möjligt innan konserten vi skulle besöka på lördagskvällen. En av våra stående vanor vid hotellvistelse är att försöka vara först vid frukosten. Det är en speciell känsla att kliva in på buffén, känna doften av nybakat bröd och det är tyst. Så… varför frångå sina vanor 😉 

Målet den tidiga lördagsmorgonen var ett naturreservat norr om Sundsvall. Vi hade även fått nys om en plats där man sett lappugglan ❤ så ett möte med ”lappen” var mål nr 1.

Återigen hade vi svårt att ta oss fram till platsen för lappugglan. Vägen var oplogad och det fanns ingenstans att ställa bilen så det blev vidare färd till vårt nästa mål, Skeppshamn, Åstöns naturreservatet i Timrå. Där var det plogat och ordnat för besökare och bilar. Även en promenadsträcka i skogen var plogad för dom som helst vill slippa pulsa runt i djup snö. Underbara känsla när något klaffar av det man tänkt och planerat.

Sämre plats för en förmiddagsfika kan man ha 😉 😉

Under dom timmar vi spenderade i det fantastiska vädret och den magiska naturen blev minneskorten väl påfyllda. Jag kan tänka mig att platsen är väldigt fin att besöka även annan årstid. Området som fram till slutet av 1990-talet var militärt skjutfält. Många byggnader finns kvar liksom små vackra fiskestugor, fiskarmuseum och ett gammalt kapell från 1700-talet.

Några dyk in i den allra vintrigaste lilla miniatyrvärlden hanns också med innan vi kände oss klara. Åtminstone på just den här platsen. Men många timmar återstod av den vackra lördagen i månaden Mars.

Vi bestämde oss för att besöka ett annat naturreservat närmare in mot Sundsvall. På vår väg tillbaka passerade vi platsen där man rapporterat lappugglan och det kan jag säga er…

Det är fasiken inget fel på min ”ugglespanarblick”!! Så välkamouflerad och ståtlig satt den strax bredvid vägen, i strålande solsken 🙂 ❤  och dessutom mitt på dagen. Wow!!!

Många av er andra hade nog rullat vidare för länge sen men vi blev kvar lääänge. Det är bra svårt att ta beslut om att åka så länge ugglan finns i ens närhet och inte självmant ger sig av. Vi fick rätt snart sällskap av två andra uggleintresserade fotografer så där stod vi på den ack så vältrafikerade vägen och småpratade och spanade lappuggla. Men som vilda fåglar och djur är och har all rätt till så bestämmer dom självmant när det är dags att dra vidare och så gjorde även den vackra lappugglan. Och vi fortsatte vägen mot nästa mål…

Men efter någon kilometer på den vintriga vägen fick jag syn på det här… och jag tror bestämt att vi hamnade mitt i ett ledningsmöte 😉

När mötet tycktes vara klart möttes vi i en liten skogsdunge och vi fick en fantastisk stund tillsammans ❤

Den känslan man får i närvaro av den magiska, vackra och fascinerande lappugglan är svår att beskriva i ord…

När vi tre kände oss färdiga med varandra efter en dryg timmes sällskap drog vi åt varsitt håll…

Ugglan åt sitt håll och vi mot Sundsvall och stundande konsert.

Brolle och Jack Vreeswijk tillsammans med Love Tholin tolkar Cornelis i hyllningskonserten ”Visor & Grimascher”.

Wow!! Wow!!

Kärlek, humor och underbar musik. Vad mer vill man ha liksom 😉 ❤ 

Men, som så ofta tar ledighet snabbt slut och den här helgens ledighet… ja tog den slut tidigare än planerat eftersom det var sjukt på jobbet…

Så…

Väl hemma så var det bara att skutta in i dom vita arbetskläderna och stämpla in för ännu ett nattpass. Och så idag, fredagen den 13:e mars har ännu en vecka passerat och idag tar jag ett skönt ledighetsskutt in i kommande helg med en massa familjemys. 

Tills nästa gång…

Glöm inte handhygienen och tänk på hur du tar hand om dina nysningar och din hosta men dras inte med i den mediala masshysterin. 

❤