Hur gör man det liksom?
Faller snyggt…
Under dom senaste månaderna har jag försökt få till det, inte bara en gång utan 2!! gånger och detta utan att lyckas särskilt bra 😉 😉
Fallen var ju liksom inte planerade, inövade, repeterade direkt utan skedde väldigt snabbt och plötsligt. Inom loppet av någon eller möjligen ett par sekunder av mitt liv… så skedde händelser där hjärnan inte hann med att registrera vad som egentligen hände. Maken, som var med vid båda tillfällena, har fått återge i efterhand hur det gick till och hur det såg ut.
Det ena fallet var ju i mars när jag gick på en något bökig stig i skogen mellan Karlskoga och Degerfors. Foten tappade liksom fästet på den mossbeklädda roten (eller möjligen stenen) och plötsligt låg jag på mage med en kraftigt ömmande vrist och fot och med en lika öm haka efter att ha landat på min kamera. Detta resulterade ju i en fraktur på fotknölen, en svagt blånande haka och en omskakad Canon 😉
men… tack och lov så har skadorna läkt och foten känns så gott som bra.
För en vecka sedan var det dags igen…
Vi hade tillbringat typ 6-7 timmar i Garphyttans Nationalpark och på något tunga och trötta ben tog vi oss tillbaka till bilen, nöjda över en härlig fotodag i vacker natur, när det hände, IGEN!
Dagarna innan vår vistelse så hade ovädret dragit fram rejält och orsakat många nedblåsta träd och grenar i parken. Dagen-innan-regnet hade skapat spännande mönster på grusvägen, vilket så klart måste dokumenteras 😉
Strax innan vi kom till parkeringen morsade vi på några besökare som satt och fikade och sjukt nöjda och sjuk trötta gick vi med raska kliv mot bilen när det plötsligt hände…
Tänk hur fort en känsla kan skifta…
Från glädje, lycka och trötthet till chock och smärta.
Tänk att man ena sekunden går i vacker natur där fåglarna kvittrar i kör, där fjärilar och insekter leker bland ängsblommor och den kvarvarande doften av sommarregn känns ljuvlig… (Mitt minne, min beskrivning. Makens är en helt annan…)
…till att man inte fattar någonting alls. Hela kroppen värker… Knän och handflator bränner och svider av gruset som rivit upp små sår. Men mest ont gör det i mellangärdet efter att åter igen ha landat på kameran. Den här gången hamnade kameran mellan gruset och min bröstkorg vilket nog ha orsakat mig, vad jag tror, är sprickor/frakturer på ett eller fler revben. Och…
Jag kan med all säkerhet säga att det här fallet inte blev särskilt snyggt det heller… Och enligt maken var jag inte fullt så entusiastisk innan fallet som jag återger här ovan… Mer en gnällkärring som var trött på irriterande flugor, svett och en värkande rygg efter många timmars vandring med två tunga kameror i släptåg som jag envist och prompt ska ha med VARJE gång vi är ute…
Maken har berättat att det var en något större gren som låg på grusvägen, inte i klass med den på bilden förstås 😉 utan en något mindre variant, som liksom for upp och kilades fast mellan mina ben i ett kliv vilket gjorde att steget tog tvärstopp och plötsligt låg jag bara där… På blött, kallt och väldigt grått, fult och hårt grus… Suck!
Nu är det som det är och inom sinom tid så läker väl det här också så klart 🙂 och visst har väl tanken slagit mig att man kanske ska hitta en annan hobby?! Naturfotografering börjar kännas aningens riskabelt… Fast NEJ, nej, nej! Så klart jag inte byter hobby. Inte nu iallafall 🙂
Nationalparken då? Vad tyckte vi om den?
Några dagar innan maken och jag var där tog jag med dottern och hennes sambo på utflykt till Garphyttans Nationalpark. Det var vårt första besök i parken och dagen blev fantastisk. Vädret var perfekt för utflykt och vandring och vinden som fick trädgrenarna att vaja så där skönt och tryggt lagom, höll dom irriterande flygfäna borta.
Vi tog oss runt på nästan varenda uppmärkt stig och njöt av utsikten från toppen av Svensbodaberget. Hade några farhågor om att vi skulle behöva trängas men det var inte alls så illa. Passerade några barnfamiljer på stigarna och ett och annat par som även dom var ute på vandring. På dom allra flesta platserna är terrängen bra och lättpromenerad. Det är väl egentligen bara några sträckor upp på den 3 km långa Bergsstigen där det är lite tuffare med mycket sten och branta backar. Men väl uppe på toppen så inser man att det är värt att kämpa sig upp, för utsikten är fantastisk. Sämre plats för sitt förmiddagsfika kan man ju ha 😉
Vi avslutade dagen med att ta oss till Skomakartorpet och ännu ett fikastopp. Stigen tog oss igenom den vackra ängen där mycket visserligen var utblommat men det fanns ändå många fina blommor kvar.
Många blommor och många fjärilar.
Strax innan vi kom fram till Skomakartorpet mötte vi ett äldre par som vi artigt hälsade på, varpå dom hälsade artigt tillbaka. Den äldre mannen stannade dock upp, tittade på mig och min kamera där jag hade mitt 100-400 mm objektiv + konverter påkopplat… Med aningens nedlåtande ton och blick ställde han sen frågan,
– Och vad ska du fota med den där då? Fåglar eller??
Något ställd över den nedlåtande blicken, översitteriet och frågan svarade jag artigt…
– Jag fotar det jag ser och möter. Fåglar, blommor…
FAN vad jag ångrar att jag inte svarade, med lika nedlåtande ton…
– Tänkte fota elefanter och tigrar…
Stigen som går till Skomakartorpet går genom en fantastiskt vacker och blåbärsrik tall- och granskog och strax innan torpet finns en kallkälla där vattnet är drickbart. Vid dom här besöken låg dock vattnet helt stilla varför vi avstod från att släcka törsten just där. Torpet, som inte längre är ett synligt torp utan mer ett fd torp ligger en bit in i skogen och vill man kan man, som vi gjorde båda besöken, sitta lugnt och stilla vid grillplatsen och njuta av en fika.
Det ser ut att bli ett riktigt bra bärår i år.
Underbart härligt!!
❤
Nästan vart man än gick i skogen så såg man nedfallna träd ligga kors och tvärs. Som ett hav av spelet plockepinn. En del träd hade legat länge men på flera platser såg vi träd som nyligen fallit offer för oväder och kraftiga vindar. Det fanns platser vi passerade där man behövde se upp. Och då menar jag verkligen ”se upp”…
För ser ni trädtoppen som troligen blåst av och landat rakt över en annan trädtopp?
Nej, den vill man inte ska landa på ens huvud när man går där under…
Maken och jag besökte ju nationalparken några dagar efter mitt första besök. Vi valde att, som vi då och då gör, gå utanför gränserna… 😉 🙂
Vi började med en fika vid det fd. torpet för att sen gå nedanför Svensbodaberget på en stig/led som gick lite utanför parken. Med hjälp av gps och kartan i mobilen tog vi oss sedan upp på berget från en annan sida för att, efter lite stånk och stön, slutligen komma till samma utkiks- och fikaplats som jag besökte vid det första besöket.
Bitvis under vår vandring följde vi Bergslagsleden etapp 11.
Just den här dagen var besökarna något fler och vi mötte även några på mountainbikes. Någon lugn fikastund på berget, som vi hoppats på, blev till en mer livad stund med skrikande barn och en jagande pappa som sällskap 😉
Jag åker gärna tillbaka till den här fantastiska platsen igen. Vackert, varierad terräng och växtlighet, mycket fåglar och insekter och lagom långa rundor. Nu har vi sån tur att den inte ligger långt från torpet i Karlskoga vilket gör det mycket enklare, så vi kommer med all säkerhet besöka parken igen framöver.
Utöver alla tvåbenta besökare vi mötte så fick vi även vara med om andra möten och upplevelser.
Som till exempel den här lilla krabaten som maken och jag mötte uppe på berget.
Efter lite eftersökningar i fjärilsboken och på Google så har jag nog kommit fram till att det är en Ekspinnare, hane. Men rätta mig gärna om jag är helt ute och cyklar 🙂
Avslutningsvis vill jag berätta för er som orkat kika in här och dessutom tagit sig ända hit att…
Vi var inte ensamma på vår vandring…
Nu syftar jag inte på dom andra tvåbenta och fyrbenta besökarna vi träffade på. Nej… Vi hade sällskap av någon annan eller rent av några andra…
Alla får tro vad man vill, men både jag och dotterns sambo kände klart och tydligt att vi hade sällskap på vår vandringsfärd ❤
Typ halva sommaren har gått men vädret ger mer en känsla av att hösten står och knackar på. Men så kan det väl ändå inte vara… Eller 😉 ?
Bara en ledig dag återstår på min korta ledighet och helgjobb väntar. Men först en dag med en massa Noramys ❤
Tills nästa gång…
Kram och Hej, från Lilla mig ❤
PS; alla bilder är som vanligt klickbara och för kännedom så är dom animerade bilderna lånade från Google.
Susanne Granholm Carter 
Men vilken otur du har vännen, först foten och nu revbenen. Din stackare, jag lider med dig, brutna revben är inte att leka med. Tänk att folk ens orkar bry sig om att kommentera så där föraktfullt som gubben om vad du skulle fotografera? Nästan så man kan tro han var avundsjuk.
Underbart att se lite bilder från Bergslagen, det är så fint där men nu var det länge sen jag var där.
Härligt att se och läsa din text som påminner om kåserier tycker jag och även om det fanns gott om bra bilder så är ändå humlebaggen min favorit, de är så fantastiskt söta. Hoppas det blev gott om Noramys innan du gick till jobbet igen!
GillaGillad av 1 person
Tack snälla Lena! Nej du, revbensfrakturer är inget jag rekommenderar. Fy attans så ont det gör och att försöka få en hel natts sömn kan man glömma… Usch! Gällande den otrevliga gubben så är det faktiskt fler som sagt precis det du skriver… Han kanske var avis? Löjligt är det. Jag skulle ALDRIG ens komma på tanken ett bete mig så. Det är fint i Bergslagen. Det finns många fina naturreservat runt Karlskogatrakten. Besökt en hel del men har många kvar.
Visst är Humlebaggen vacker!! Har sett den någon enstaka gång tidigare.
Självklart blev det mycket Noramys ❤ Det är livskvalitet ❤ Tack!!
GillaGilla
Åh vad jag känner igen mig i det det där med att ramla. Vintern 2018 halkade jag och bröt båda mina handleder. (helt bra nu) En isfläck under snön var det som fick mig på fall.
Man fattar absolut ingenting, det går så fruktansvärt snabbt! En annan gång låg jag plötsligt bland stenarna i Hovs Hallar i Skåne 🙂 då stukade jag ”bara” ena foten.
Några snygga fall var det säkert inte heller 🙂
Ser ut att vara ett väldigt vackert område som du/ni strövat omkring i. Härliga bilder och några fjärilar har du ju fått med också. Men vad trist med gubbar som inte tål att kvinnor också kan fota! Tyvärr så finner man ju sig inte alltid, men skulle velat sett hans reaktion om du sagt det du kom på sen 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack snälla Ulla för din kommentar hos mig 🙂 Uppskattas mycket!
Visst är det så när man faller… Man fattar verkligen ingenting! Och stackare som bröt båda handlederna, Aj aj aj. Det kan inte varit helt enkelt…
Gällande dessa gubbar… Så himla trista men tyvärr finns dom där ute. Har råkat på dom ett par gånger och blir lika paff varje gång. Det är väl därför man inte finner sig. Allt gott!!
GillaGilla
Men Susanne, nu har du verkligen haft otur, två gånger under loppet av ett halvår. Ajjabajja, det känns lite som det där gamla talesättet, på den tiden man åkte slalom…skippa alltid sista åket, det är då benbrotten kommer!?
Nåja, jag får hoppas att du snart är på G igen och förresten, vilka härliga, drömska bilder från turen, innan det skedde! Att ni hade sällskap är ganska uppenbart, alver, vättar och en hel massa löst ”fölk”. Du, vad beträffar dumgubben skulle du förstås ha sagt ”jag tar närbilder på dumsnutar”…bara en idé?
Nu har jag njutit av en härlig tur, tusen tack för både ord och bilder, som gjorde mig på lite bättre humör. Vaknade till nyheter om alla regioner och länder som stänger igen och återinför restriktioner och humöret åkte ner under skosulorna.
Men återigen, TACK för lite underhållning och hoppas att du snabbt blir bättre! Kram!
GillaGillad av 1 person
Tack snälla Gertie för all omtanke. Ja visst känns det så, som det där med att ta det sista åket… Båda gångerna har jag fallit på väg tillbaka men… undrar hur jag ska undvika att falla igen… Ska nog komma på nåt smart 😉
TACK för ditt förslag gällande gubbens kommentar. Så klart skulle jag sagt så men fasiken… man blir ju så paff när man möter dom här dryga gubbarna och min hjärna är inte så rapp.
Det där med resor… Vi vågar inte vänta men tanken var att vi skulle ha is i magen och boka sent i vinter men som det känts senaste tiden så är vi tveksamma till hur välkomna vi kommer att vara och att bli stoppad på flygplatsen för att få vända om hemåt igen vill man ju inte riskera heller. Vi tänkte att så länge vi har det så här så kommer allt i Sverige vara uppbokat så då ville vi vara ute i god tid. Men det går att avboka ganska sent och än finns det ett litet hopp kvar om resa till ett varmare ställe 🙂 Allt gott!! Kram
GillaGilla
Oj – att falla är inte roligt! (Jag fall i april och bröt armen som sedan behövde opereras mitt i all Covid…) Men vad bra att du ska återhämta dig snart… Dina bilder blev fantastiska!
GillaGillad av 1 person
Tack för omtanken och fin kommentar!!
Usch Nej! Det är inte kul att falla! Hoppas att din läkning fortlöper bra 🙂 Allt gott!!
GillaGilla
Ufff!
Ingen lyckosommar för dig, förstår jag. Om du som jag kommit en liten bit upp i åldern verkar sånt här kunna inträffa allt mer frekvent. Måste försöka vara mer försiktig…
Beträffande sura gubben du mötte finns ingen anledning att grotta ner sig i den. Hade såklart en mycket sämre utrustning hemma, en som börjar på Ni…. Klart fall av avundsjuka, m a o. Fina trakter du annars har att tillgå, såklart du kommer tillbaka.
/ Deerhunter
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar. Jag som sagt i alla år att ”Jag har minsann aldrig brutit mig”… Hmmm och så inom loppet av några månader så händer det två gånger. Och visst är det nog så att åldern gör att frakturerna ökar om man går sta och trillar… Jag är absolut mer observant numer vart jag kliver och är mer försiktig. Ett tag åtminstone tills det faller i glömska 😉
Och gällande gubben… Just så var det nog 😉 Avundsjuka och ingen kamera med stort C hemma 🙂 🙂 Tack!
GillaGilla
Som alla innan skrivit, klart att gubben var avundsjuk (och som så många gubbar tyckte att den där lilltjejen inte borde bära på så fina grejer, för hon vet ju inte hur man använder den – om han bara visste!). Tänk om du sagt att du skulle smygfotografera nakna män 😉
Men du, revbenen? Aj! Hoppas verkligen att smärtan lägger sig och att ditt läkkött gör sitt jobb. Hur fixar du ditt arbete när du har ont?
Är det aldrig din make som faller (mer än för dig)?
Älskar din blandning av fotomotiv; de drömska närbilderna, de vackra insekterna och överblicksbilderna som ger ett sammanhang – en förståelse för var du befinner dig. Tillsammans med dina ord blir helheten alldeles, alldeles underbar.
Och ja, du kan klippa smällspirean! Rejält dessutom, den är snygg klotformad 😉
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Hahaha, dagens bästa kommentar! Maken och jag har skrattat gott här hemma 🙂 🙂 Klart som tusan att jag skulle sagt så… om jag bara funnit mig. Gällande maken och fall så har jag inte varit helt ärlig av ren omtänksamhet. Han hade nämligen en del att göra med det senaste fallet… Det var förstås inte med flit som han klev på grenen så att den åkte upp och fällde krokben på mig utan mer en olyckshändelse men det viskar jag bara till dig här som svar 😉
Hur jag klarar jobbet? Tack vare härligt goa arbetskamrater som hjälper till och gör att jag inte behöver utföra det som är tungt och krångligt kan jag gå till jobbet. Och pga bristen på syrror så är det svårt att vara hemma. Jag utför mina sjuksköterskeuppgifter och hjälper till med det jag kan resten av arbetspasset. Nu har det gått mer än 2 veckor och kan nog säga att det nog börjat vända, äntligen!!
Tack för svaret om smällspirean!!
Allt gott till dig! Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Oj, vilken otur du har – ett fall till på så kort tid! Klart man tar risker när man beger sig ut i naturen, men falla kan man ju göra även hemmavid och då faller man ofta hårt. Läser att det känns bättre nu i revbenen och det är skönt att just revben har så god läkförmåga.
Många drömska och supervackra bilder igen i inlägget – det är klart att det finns många filurer och figurer där ute, det är det som gör en skogspromenad så spännande. Fotona på den fantastiska ekspinnaren blir jag lite avis över, minns inte att jag har träffat på någon sådan – än. Humlebaggen däremot ser jag i år lite här och där och det är märkligt, andra somrar oftast bara en enda. Roligt också att du fick med dig dottern och hennes sambo, de ser nöjda och glada ut!
Sköt om dig nu och fundera på goda repliker att svara dryga gubbar med!
GillaGillad av 1 person
Tack snälla för en ljuvlig respons och kommentar. Ursäkta det sena svaret. Schemat vi haft sen i våras håller på att ta knäcken på mig. Det finns aldrig tid till återhämtning för när man väl börjar känna sig utvilad och dygnet har vänts rätt…. Ja då är det dags att kliva på igen! Usch! Men nu ser vi en ände på det hela så det ska nog bli bättre. Och vad gäller revbenen så tog det nästan 5 veckor innan jag kände mig så gott som återhämtad och helt smärtfri. Ska försöka hålla mig på benen i fortsättningen.
Tänk att jag har så svårt att finna mig när man stöter på dryga gubbar… Önskar jag var lite mer snabbtänkt 🙂
Visst är den vacker den där Ekspinnaren 🙂 Och den är superstor dessutom. Humlebaggen har jag nog bara sett ett par gånger tidigare. Dom är väldigt vackra. Dottern och hennes sambo uppskattar alltid att följa med på våra utflykter när tillfälle ges. Nu bor vi ju typ 40 mil ifrån varandra så det är inte alltid så enkelt. Hoppas vi får till något snart igen. Må så gott!
GillaGilla
En härlig berättelse som visar hur hårt vi har det vi som är ute i naturen och fotograferar;-) Skämt och sido, hur har det gått för dig och för kameran som du landade på? Jag vet hur fort det kan gå att göra illa sig! Men du har som vanligt lyckats få till många fina bilder! Favoriten blir nog baggen på strået.
GillaGillad av 1 person
Haha, ja det är inte helt enkelt att vara naturfotograf 😉 Men härligt är det! Och det väger upp det mesta. Kameran blev något repig liksom favoritobjektivet som satt framtill men det höll!! Till min lycka! Nu ska jag försöka hålla mig på benen och undvika fler frakturer och skador. Tusen tack för fina ord och för att du kikar in här. Ursäkta sent svar men schemat på jobbet håller på att knäcka mig så orken tar ofta slut och när den väl börjar komma tillbaka så är det dags att kliva på nattpasset igen. Men snart så 🙂 Nu ser vi ljuset i tunneln.
GillaGilla
Det är ett nöje att ta del av dina bilder och din text. Tur ändå att det inte blev värre och att kamerautrustningen klarade sig. Det är ju inte roligt med sura gubbar, men man ska nog inte bry sig. De har förmodligen inget roligt liv.
GillaGillad av 1 person
Tack snälla för fin kommentar 🙂 Ja tänk att nu har kamerautrustningen klarat 2 fall på kort tid. Det var mitt nya favoritobjektiv Pentacon 29 mm som blev lite repigt av gruset men det mesta är utanpå objektivet för jag tror ändå att linsen klarade sig så gott som helskinnat.
Och visst ska man sluta bry sig om märkliga kommentarer och sura gubbar. Jag blir bara förvånad av en del människor men det är nog så som du skriver… Han har nog inget roligt liv 😉 Tack 🙂
GillaGillad av 1 person