Svettigt värre…

Packningen stod redo och mobilens inmatade väckning ringde galet tidigt. Vi hade redan kvällen innan försett oss med mackor, frukt och dryck från restaurangen, så allt var klart för en förmiddagstur upp på berget Le Morne Brabant (sedan 2008 upptaget på UNESCO;s världsarvslista).

Vägarna var rätt så öde, åtminstone till en början.

Resan till Le Morne Brabant tog dryga timmen och vi färdades på både stora och små vägar, i både öppna landskap och på mindre kringelikrokvägar med frodig grön grönska och morgonpigga motionärer. 

Till slut så fann vi vägvisaren som ledde oss in på den lilla vägen mot berget. Hade redan innan kollat upp att det skulle finnas en parkering alldeles nedanför startplatsen för vår vandring…

Jag vet inte om det var skyfallet och ovädret dagen innan eller om den lilla grusvägen blivit bortglömd någonstans i planeringen av vägunderhåll…

Maken fick vid ett par tillfällen gå ur bilen för att se om vi vågade åka vidare. Till en början gick det bra men sen tog det stopp… Men vi var inte dom enda som valde att promenera den sista biten. Det förstod vi av dom andra bilarna som valt att parkera lite tidigare än planerat…

Promenaden ledde oss fram på lerig och ibland något svårframkomlig grusväg. Genom den grönaste grönskan du kan tänka dig och till fascinerande ljud från fåglar, insekter och andra små invånare. Luftfuktigheten var som vanligt hög och kläderna dröp av svett innan vi ens börjat klättringen.

Jag passade på att ta mig ut på stranden för att fota några fåglar jag fått syn på innan det var dags…

Le Morne Brabant är en halvö som utgör den yttersta sydvästra spetsen av Mauritius och domineras av det 556 m höga berget som gett hela området sitt namn. Läste på Wikipedia att man här kan finna en av de mest sällsynta växterna i världen, Mandrinetten. Detta var inget jag läste om innan så därför var det heller inget jag sökte efter under vår förmiddagstur.

På Wikipedia och andra mer lokala info.sidor kan man läsa lite mer om platsen om man är intresserad.

Klättringen upp var av varierande svårighetsgrad. Som vanligt är vi inte som många andra som kanske valt att bestiga berget för att nå toppen, ta några bilder med mobilen eller en mer hanterlig kamera och sen ta sig ner, sjukt nöjda med bedriften 🙂

Nope!! Här är packningen en annan och därmed, blir ofta målet också något helt annat 😉 😉

Packningen (kamerorna + objektiven+ div annat) vi prompt alltid ska släpa runt på gör förstås att vi, alltid! blir aningens begränsade med vad vi fixar (allt är förstås självvalt). Så vad var målet då?

Självklart hade vi förhoppningen om att nå toppen men insåg på vägen att det skulle bli en nästintill omöjlighet med det vi bar med oss. Visserligen lättade packningen något under tiden eller man kanske kan säga att packningens vikt omfördelades en del genom att vi släckte törsten och försåg oss med energipåfyllning 🙂 men likväl var den tung och otymplig.

På vägen upp träffade vi på andra turister som precis som oss, valt lite naturskön förbränning istället för solstol och en stor kall 🙂 Förevigade oss på bild med hjälp av ett annat par när vi, allihop, trodde att vi nått ett delmål. Nu blev vi snart varse att så icke var fallet utan att det helt enkelt bara var en liten utkiksplats av många andra 🙂 🙂

Efter en del stånk och stön och med ben fullproppade av mjölksyra kom vi till slut upp på en platå där vi valde att stanna. Klättringen upp på toppen därifrån såg allt annat än enkel ut så vi valde att avstå. Vi pustade ut, åt lite medhavd snacks och passade på att fota lite innan det bar iväg nedåt igen.

Tillbaka till bilen, sjukt nöjda över vår strapats gav vi oss iväg mot nya mål, vilket jag berättade mer om i mitt förra inlägg.

Att vi valde just dom här dagarna för att göra egna utflykter berodde till stor del på väderleksrapporten. Vår andra vecka på Mauritius såg ut att bli lite mer ostadig. Vi hade bokat en tur ut på havet men den fick vi boka av, för på besök till den lilla ön i Indiska Oceanen väntades en ”vild och oförutsägbar dam” där vi inte visste utgången…

Vi har varit med förr, av oönskade besökare… Kan säga att det var en jobbig och oviss känsla vi hade när vi i dec 2017 besökte Phu Quoc och vi visste att tyfonen Tembin var på väg. Tack och lov tog den en annan bana och nedgraderades till tropisk storm.

Den här gången tittade vi på varandra och sa – Nu igen!?

Damen som väntades till Mauritius gick under namnet Diane.

Cyklonen Diane…

Informationen vi fick var mycket bra och uppdaterades hela tiden, av både TUI och hotellet, i takt med att Diane närmade sig ön. Cyklonen började som en 1:a och uppgraderades sen till en 2:a för att innan den skulle passera bli en 3:a.

Både maken och jag följde Diane på hennes väg på olika väderappar och andra vädersidor mellan den 23/1-25/1. 

Så vad gör man då i väntan på det man inte riktigt visste utgången av…?

Ja, man sitter i baren, spelar spel och pratar med andra hotellgäster. Går runt på hotellområdet med kameran och fotar växter, ödlor och fåglar, till exempel 🙂 

Sen var det ett perfekt tillfälle för en tur in till centrum, bazaren och lite shopping.

När vi kom fram till bazaren i Grand Baie var det ett tillfälligt uppehåll i regnandet men dom hotfulla mörka molnen visade rätt snart på annat väder och med en luftfuktighet på 99% kan jag säga att det var svettigt värre… 

Shoppingutbudet på Mauritius är väl som på många andra platser där det finns turister men kanske aningens dyrare. Upplevde däremot inte alls att dom var påträngande på något sätt. Dom allra flesta lämnade oss ifred och lät oss titta runt i lugn och ro. Vi slapp höra alla dryga kommentarer om ”bästa pris bara för dig” och liknande som man kan råka ut för, på många andra turistmål. För min egen del betalar jag hellre en slant extra bara dom lämnar mig ifred…

Priserna på SUPER-U, ett gigantiskt stort franskägt detaljvaruhus höll ungefär samma priser som i Sverige eller till och med lite dyrare. Bemötandet man fick i butiker och av andra människor vi mötte var så gott som alltid väldigt trevligt och välkomnande. Vi kände oss heller aldrig otrygga eller rädda. Ja, det skulle väl vara när maken hakade på och lät en halvsuspekt yngre man köra oss tillbaka till hotellet, i en taxi utan skylt, efter vårt första besök inne i byns centrum. Han tittade mer på oss i baksätet än på vägen genom att han ändrade backspegeln lite väl många gånger under färden tillbaka. Blicken var också lite väl stirrig… Meeen… vi kom hem, även den gången. Vid vårt nästa besök i byn såg jag till att taxibilen som skulle ta oss hem var klädd med en taxiskylt… 

Väderfenomen kan vara både fascinerande och väldigt läskiga. Det blev många turer ner på stranden i ovädret, men även om vi tog oss ner till vattnet så hade vi koll på all information vi fick om Dianes stundande ankomst.

Både på hotellområdet och på stranden låg fokus på att förbereda sig för Diane.

Medan andra säkrade möbler och båtar passade vi på att utöva lite bildlek i blåsten 🙂 och ibland fick vi verkligen hålla i oss i palmbladen 😉 

Jag som är nyfiken hade ställt klockan på 04:00 eftersom jag läst på info.sidorna att hon skulle passera alldeles utanför vår kust efter 04. Tog mig ut på balkongen och hörde ett dån som faktiskt är svårt att beskriva. Blåsten och regnet var inte det värsta utan det var ljudet, det obeskrivliga dånet, från havet. Extremt obehagligt och man förstod verkligen där och då hur liten man är i dessa extrema oväder. 

Det kom ett ”dagen efter” förstås… som det alltid gör.

Vad som väntade oss utanför hotellrummet var ju väldigt ovisst. Skulle området täckas av ett kaos eller vad skulle vi möta på vår väg till frukosten??

Dagen, den 25 januari, dagen efter Dianes obehagliga entré, när man samtidigt firade in det kinesiska nyåret och alla hotellgäster fick en liten present på rummet och fyrverkeri utanför hotellentrén… 

På hotellområdet sågs trädgrenar, blommor och blad ligga huller om buller. I övrigt sågs inget kaos. Bara ett tyst lugn. Ett dagen efter…

På stranden syntes det däremot tydligt vilka krafter havet innehar…

Bild före och bild efter…

Som allt annat hade även denna semesterresa ett slut och dagen för hemresan var ett faktum. Vi förevigade oss på bild tillsammans med två underbara kvinnor som vi hade äran att möta nästan dagligen under våra veckor. Kocken Leena som även bjöd hem oss till sig nästa gång vi kommer och servitrisen Brigitte som alltid bemötte oss med ett leende och introducerade oss i alla möjliga nya smaker genom att låta oss provsmaka det som fanns på menyn. Inlagd mango till exempel… Wow!! 

Vi kände oss så säkra på att återvända. Vi hade till och med kollat priser och tillgänglighet på samma hotell ❤ . Men så kom den jäkla C-skiten som vi ju alla bittert fått erfara på olika sätt. Men resan kvarstår som en framtida semester. Om C-skiten ställer till det med krav på vaccinering kommer jag ta mig en funderare men om inte… Då blir det med all säkerhet ett återbesök ❤

Och varför inte åka med det enormt stora flygplanet som stod bredvid vårt och gjorde att vår dreamliner såg ut som ett leksaksplan i jämförelse 🙂 🙂 

Om ni nu orkat ta er ända ner hit till slutet av mitt sista inlägg från vår resa till Mauritius, blir jag mäkta imponerad!!!

🙂

Som vanligt så är alla bilder klickbara och går att ses i något större format.

Och med den sista bilden säger jag till er alla…

Tack och God Natt ❤