Magiska möten

Med bestämda steg tog han sig fram med siktet inställt på ett sällskap av spända och förväntansfulla fotografer. Pulsen ökade nog hos dom flesta av oss…

Till skillnad mot våra tidigare möten med dom något ointresserade isbjörnarna så såg vi rätt snart att, det här…

Det skulle bli något helt annat…

Att på nära håll få möta denna unga herre, är en av dom absolut största och mäktigaste upplevelserna jag någonsin varit med om.

Jag har ju haft lyckan att möta andra björnar under en vistelse i Finland. Upplevelser jag för alltid kommer bära med mig. Och till den minnesbanken fyller jag på med den här ståtliga och vackra skönheten.

Bland annat…

Det är många minnen som ska få plats från den här resan. Tänk så smidigt det vore om man skulle kunna trycka på en diskrensningsknapp och göra plats för nya minnen…

Precis som man gör på datorerna.

Men så enkelt är det inte, förstås.

Bilder är ju ett fantastiskt hjälpmedel att ta till för att få uppleva känslor igen, så jag känner mig lyckligt lottad som har alla dessa tusentals bilder att gå tillbaka till.

Under ca 30 min hade vi sällskap med den här stilige grabben som våra ledare uppskattade vara ca 4-5 år.

Isbjörnar är mycket kloka, idérika, mäktiga, vackra…

Och hungriga.

Den här unge grabben hade nog helst gjort oss sällskap på däck om vi tillåtit det 😉 😉

Men för att inte riskera att få en stor nalle som resesällskap, åkte vi vidare och följde iskanten en bit framåt. Det gav honom utrymme att välja hur pass intressanta vi såg ut att vara…

Och uppenbarligen såg vi ut att vara riktigt smarriga och lagom feta go’bitar 🙂 …

Så, vi möttes igen.

Ståtlig, målinriktad och nästan lite märkvärdig såg han ut att vara när han närmade sig vår båt igen. Och vi stod åter redo med kameror och ”telen”…

Men även en isbjörn kan behöva en paus och tänk att han tog den precis nedanför vår båt.

Fast tänk om…

Det kanske inte alls var någon vilopaus utan helt enkelt en tid för att tänka igenom en…

Plan B.

Målet är ju trots allt att mätta en hungrig mage…

Strax efter klockan 05, efter en helt magisk morgon i den arktiska vildmarken, blev det dags för oss att åka vidare och än var det ett par timmar kvar till frukost.

Vårt arbetande team fixade en inspelning och vi sa Hej Då till nallen och på återseende.

Mörka moln drog åter in och gav landskapet en nästan spöklik känsla.

Och resan gick vidare till Dicksonfjorden.

Man skulle kunna tro att det ska se likadant ut runt Svalbard men det gör det absolut inte. Landskapen skiftar i utseende och platserna är mäktiga på olika sätt. Det var inte svårt att bli alldeles tagen och berörd av det vi såg och varje plats kändes unik.

Efter en helt magisk och superhäftig morgon som satte sig fast i det allra innersta kändes det som att resan nått sin absoluta höjdpunkt. Fast samtidigt inte, för alla möten är unika och alla upplevelser likaså.

Lite senare på förmiddagen, strax innan lunch, tog vi ännu en tur med Zodiacbåtarna. Valrossar hade synts till och att komma dom lite närmare och på samma nivå kändes oerhört spännande. Men dessa speciella och enormt stora djur är inte alls att leka med så självklart höll vi oss på välbehövligt avstånd.

En valrosshona såg ut att glatt vinka till oss där vi satt på spaning. Som att hon ville visa oss någonting.

Och om ni klickar upp bilden och tittar lite extra så ser ni hennes stolthet ❤

Våra guider stängde av motorerna och knäpptysta satt vi i båtarna och njöt av ännu ett oerhört magiskt möte. Och som om det inte räckte så…

Nyfiken och stolt kom hon närmare och närmare med den lilla kalven tätt intill.

Jag har svårt att med ord beskriva den här upplevelsen. Det var ett av dom starkaste möten jag någonsin fått uppleva. Hela mitt inre fylldes av en sådan värme att det stundtals kändes som att allt skulle brista.

Vår expeditionsledare Jens berättade att han aldrig någonsin under sina 30 år som guide, varit med om något liknande.

Det ymniga snöfallet fortsatte hela dagen och landskapet antog en ständig ljusgrå nyans. Temperaturen höll sig kring 0° och strax därunder.

På väg tillbaka för att gå ombord lagom till lunch mötte vi en nyfiken storsäl som lugnt gled förbi 😉 .

Och nyfikna fåglar iakttog oss alldeles intill.

Efter lunch åkte vi mot Borebukta där vi planerade att stanna över natten. Flera kolonier med valrossar hade synts till så förväntningarna fanns på flera magiska möten.

En ensam valross låg lugnt och chillade på isflaket medan stormfåglarna flög alldeles ovanför.

Lite längre bort låg det flera valrossar, tätt tillsammans i stora kolonihögar.

Att stå där och titta på dom i timmar var inga som helst problem. Det var som att bläddra i en serietidning utan pratbubblor men jag skulle inte ha några som helst problem att lägga till en egen berättelse. Det var faktiskt en hel del humor att se dessa enorma djur och deras beteende.

Den här helt magiska dagen var snart till ända och hemresan närmade sig med stormsteg. Ett par avslutande dagar finns kvar, med nya upplevelser och nya platser att besöka. Men om det tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg och som därmed också får bli det sista om min resa till Svalbard.

Vi fick lära oss att isbjörnshonan kan bära ett halsband som skickar signaler till en satellit och på så sätt ge forskarna möjlighet att spåra och följa deras liv. Tösen vi såg i det förra inlägget bar ett sådant halsband.

Hanen förblir utan dessa halsband eftersom deras nackar är så pass breda att risken är stor att halsbanden trillar av.

Om ni vill veta mer om isbjörnen och forskning kan ni gärna klicka in här:

WWF – Isbjörn

WWF – Polar Bear Tracker

Är ni nyfikna på valrossen går det att läsa här:

Wikipedia; Valross

Om ni inte redan klickat upp bilderna, så gör gärna det. Alla bilder, i alla inlägg, går att se i större format. Nu är det snart helg igen och semesterdagarna flyger förbi…

Men jag försöker ta vara på mina dagar med att göra lite nytta, chilla, mysa med Nora och umgås med nära och kära.

På återseende ❤