Allt har ett slut

Och så har även denna resa och reseberättelse.

Att gå igenom alla tusentals bilder som jag gjort den senaste tiden är som att uppleva resan igen 🙂

Och DET, kära ni!!…

Det har varit en ren fröjd och nu har jag kommit fram till dom sista dagarna i det arktiska landskapet.

Jag kan lika bra varna er redan nu för att detta är ett vääääldigt långt inlägg med väääldigt många bilder…

😉

Det jämngråa vädret fortsatte och ville inte riktigt släppa taget. Solen gjorde dock sina tappra försök att tränga igenom dom täta molnen och det var just dom stunderna som gav oss ett landskap med härligt skiftande färgnyanser och effekter. Temperaturen höll sig kring nollan och strax därunder och det fanns inte en enda tanke eller känsla på att vi fått nog och längtade hem.

Tvärtom…

Vi ville absolut inte att resan skulle ta slut.

Vackra Isfjorden var platsen för dom avslutande resdagarna.

Åkte förbi en supersöt storsäl som tittade upp ur vattnet. På isflaket intill låg en liten kut och chillade.

Två valrossar samsades på ett annat isflak och dom såg verkligen ut att vara bästis och bundis 🙂 .

Eller…

Kanske dom egentligen var ett par ❤ …

Och än en gång utspelades en berättelse utan pratbubblor…

Som när den ena valrossen lade sin ena ”arm” på den andra, innan den gav sig ner i det kalla djupa vattnet. En känsla av att den liksom ville checka av och försäkra sig om, att dom snart kommer att ses igen…

Det är just dom här mötena och upplevelserna som satt sig fast i mitt inre ❤ .

Den här förmiddagen, vår näst sista dag ute till havs, valde jag och maken att stanna kvar på båten medan dom övriga åkte iväg med Zodiac’s.

Vi ville bl.a ägna förmiddagen till att svinga våra armar fram och tillbaka genom att skapa panorerings- och ICM-bilder och då är det bra med lite större ytor. Att svinga armar i en gummibåt är inte att rekommendera om du mot förmodan inte är alldeles allena 🙂

Att ständigt ha fåglar som resesällskap är mycket tacksamt när man vill panorera och använda sig av långsamma slutartider. Jag valde att vid flera tillfällen lägga kameran stabilt på relingen eller annat stadigt som fanns i närheten. Kameran ställde jag in på långa slutartider och sen fick bilden liksom skapa sig själv, medan M/S Freya lugnt tog oss fram i fjorden.

Under vår färd på Isfjorden passerade vi en mängd ”gigantiska snöbollar” utplacerade på en plattare del av ett berg.

Dessa snöbollar tillhör Svalbards satellitstation (fakta;läs). En privat anläggning placerad på Platåberget, ca 5 km utanför Longyearbyen.

Våra reskamrater som åkte runt i Zodiacbåtarna fick ännu en fantastisk upplevelse när dom fick se en Vikval (fakta;läs). Eftersom vi valt att inte följa med fick vi nöja oss med att se andras fina bilder på valen. Fast våra goa vänner kom faktiskt tillbaka till oss och erbjöd oss att åka med ut, men vi kände oss nöjda så vi avstod.

Kommande natt skulle vi tillbringa i Billefjorden (fakta;läs).

Men före natt finns en eftermiddag och en kväll och det var då vi fick se något vi velat se så länge… Som vi tidigare bara sett på bild. Som flera av er andra fotograferat…

Lunnefågeln!!! Vilken lycka!

Tänk så tokigt och roligt det kan bli när man, efter att enbart ha sett dessa spännande fåglar på bild, fått en egen uppfattning om dess storlek…

”Stooor fågel med stooor vacker och färgglad näbb”…

Guppandes upp och ner på vågor som båten skapat, får vi plötsligt syn på något pyttelitet…

Glädjen över att äntligen få se en Lunne var lika stor som förvåningen över dess storlek.

Och nu ville vi så gärna se fler men tyvärr såg vi inte till fler Lunne den här dagen.

Men, vi åkte förbi en vacker storsäl…

Och en glatt vinkande valross…

Som låg där och faktiskt såg lite märkvärdig ut.

Ja, nästan lite divig 🙂

Kort därefter får våra guider syn på Belugas igen. Vitvalar. Båten stannade till med en förhoppning om att få se dom på lite närmare håll.

Maken och jag gick upp på däck för att försöka få en glimt av valarna. Några herrar skickade ut sina drönare.

Att få syn på en vitval är inte enkelt. Dom syns mest när dom går upp till ytan, i ett stilla vatten, för att få lite luft. Och ska ni se något alls på följande två bilder så lär ni förstora dom.

Det jämngrå vädret skapade ett landskap utan färg. Det var så att man stundtals funderade om man av misstag råkat göra några ändringar i kameran.

Kvällen avslutades med att sju modiga och våghalsiga personer tog sig ett dopp i det arktiska vattnet som höll blott -2°. Brrr!!! Helt galet! 🙂 Och med sig hem fick dom ett varsitt diplom som bevis. Och så klart, så var vi många som stod bredvid och filmade så bevis finns

😉

Så kom vi då fram till den sista dagen på M/S Freya och vår resa längs Svalbards kust.

En dag som till stor del spenderades i Zodiacbåtarna på lite olika platser i Isfjorden. Det envist tunga grå hade lättat och solen fick ta en efterlängtad plats. En sol som faktiskt värmde riktigt skönt. Vi kunde se stora skillnader på bergen kring Longyearbyen där mycket av snön smält bort mot hur det såg ut vid resans början. Och att våren kommit på riktigt blev än mer tydlig när vi bar dom tunga overallerna på våra utflykter och svetten riktigt dröp innanför gummiskalet 🙂 🙂 .

Förmiddagens förhoppning var att få se fler Lunnefåglar.

Och det fick vi ❤ ❤ ❤

Väderförhållandena var fantastiska för en dag i gummibåt. Men för fotografering var det allt annat än bra och enkelt.

Men vad tusan…

Vi fick se dom ❤ och en och annan fastnade faktiskt på minneskortet, så jag ska verkligen inte klaga.

Precis innan våra möten med Lunne fick vi syn på den mest bedårande och urgulliga storsälen som lagt sig till ro på ett isflak. Och om ni klickar upp bilden så ser ni nosen som har formen av ett ❤

Under våra tre timmar i gummibåt passerade vi berg och klippor med lågt liggande moln. Tankar tog mig vidare till filmens värld. Stundtals nästan lite kusligt och skrämmande samtidigt som det var så ofantligt vackert.

Vår guide Audun berättade att våra 3 timmar på tur i vår Zodiac var ett rekord som precis slagits och eftersom ett rekord klarats av, fanns det ett till… Men det har jag ingen bild ifrån. Kan säga att det arktiska landskapet svischade förbi väldigt fort.

😉

Innan färden gick tillbaka till fartyget hade vi lyckan att få se ännu ett sällskap av Lunnefåglar.

Och vi såg även några ejdrar som flög förbi.

Efter en välsmakande lunch åkte vi vidare mot Tempelfjorden (fakta;läs) för att se om det skulle vara möjligt att prova fiskelyckan. Jag och maken passade på att se hur allt fungerar uppe på kommandobryggan (tror jag det heter), dit alla ombord var varmt välkommen att besöka under hela vår resa.

Vindarna hade bestämt sig för att leva rövare och ruska om oss lite extra så här innan resans slut så tyvärr fanns ingen möjlighet till att prova fisket.

Jag passade istället på att leka lite med kameran och låta fåglarna vara i fokus.

På eftermiddagen, innan vår avslutande kaptensmiddag, åkte vi på en sista tur med Zodiacbåten. Kan säga att det gungade rätt rejält vilket egentligen inte var några problem, förutom när vi skulle kliva av och på fartyget. Men med rätt tajming och ett fast handslag så gick det galant.

Gick iland för att besöka ännu en stuga, placerad mitt ute i ingenstans. En stuga man kan boka om man t.ex. vill ha egentid och ensamhet 😉

En plats där någon för väldigt länge sedan tänkte kränga marmor och tjäna storkovan. Marmorn visade sig vara av sämsta kvalitet och smulades sönder vid minsta beröring så någon superaffär blev det aldrig av, men väl en kvarliggande räls.

Under kvällen lade vi till i hamnen i Longyearbyen och även den sista natten tillbringades ombord.

Efter kaptensmiddagen kvarstod packningsproceduren och än en gång insåg jag att jag tagit med alldeles för mycket kläder. Tänk att jag aldrig lär mig.

Innan läggdags samlades vi alla för en stunds klurig frågequiz, anordnad av Fanny (i besättningen).

Vinnarna av frågetävlingen, som tävlades i par, korades och gick under namnen…

Gary och Susanne!!!

Yes!!! Där satt den 🙂 🙂

Som sagt…

Allt har ett slut och så var det bara hemresan kvar.

Men vi hann med lite shopping och fika inne i centrum innan flyget skulle avgå på eftermiddagen. Resan till Oslo gick åter via Tromsö där dom knasiga rutinerna skulle repeteras. Denna gång fick vi även hämta ut allt vår bagage för att strax därpå, några meter bort… Lämna in dom igen.

Att Svalbard är spännande, mäktigt, stort och väldigt vackert syns även från högre höjder. Och lika vackert är det att flyga in till Tromsö.

Ca tre timmar senare…

Strax innan vi tog mark på Gardemoens flygplats…

Det karga och snötäckta hade bytt skepnad till en helt annan färgpalett 🙂

Vi kommer att minnas denna resa för all framtid.

Och som jag skrev i början… att sätta sig ner vid datorn och bläddra bland alla bilderna, är som att återuppleva resan igen. En fantastisk upplevelse.

Och ni vet den där polarbacillen jag skrev om tidigare…

Jag kan med all säkerhet säga att den nog har fastnat rejält på oss och sitter nu fast i ett skruvstäd. Och dom där skruvarna får mer än gärna rosta fast, för det är en jäkla trevlig bacill att drabbas av 😉

Så, vem vet vad som händer i framtiden…??

Önskar Er alla en fortsatt härlig sommar.

Och tusen tusen tack till er som tagit del av denna fantastiska resa.

Uppskattar varenda en av er ❤

Och ett extra tack till er som lämnat så fina ord.

Det betyder supermycket!

På återseende, men då med något helt annat 🙂