På granens böjda topp…

I den vackra kvällssolen, satt den där, som en liten chokladkokosboll, en fluffig liten go’bit i nyanser av ljust och mörkt.

Lika snabbt som vi fick syn på den, lika snabbt försvann den och kvar blev en svajande grantopp, nu några barr fattigare…

Misstänker att det var hackspetten som låg bakom flykten när den svepte förbi på nära håll och höll låda med sitt skränande läte för att strax därpå sätta sig i en annan topp, strax intill…

Kanske blev även den skrämd för det blev inget långvarigt grantoppsbesök.

Eller så fick den syn på en ännu bättre topp 😉

Kvar stod vi bredvid bilen och spanade efter den söta lilla sparvugglan som vi äntligen fått syn på igen. Vårt andra möte någonsin med Sveriges minsta uggla. Inte skulle väl lyckan bli så kortvarig ändå? Nej nej, här ger vi inte upp så lätt och skam den som ger sig.

Plockade fram min sparvugglesökarblick och började spana… Att den flög över vägen hann vi se men att sen lokalisera den yttepyttelilla ugglan är ingen enkel sak.

Plötsligt, bland torra grenar i samma nyans som ugglan, såg vi den lilla godingen.

Lyfte kameran och försökte i sökaren hitta ugglan och

YES!!! där satt den.

Smattrar av några bilder…

men inser rätt så snart att den inte alls sitter kvar i havet av grenar utan att den just passerat mig där jag stod vid vägens kant, med fokus på ugglan med ena ögat. Det andra ögat var fokuserat på bilarna som passerade strax bakom.

Sparvugglan då?

Jo då, den satt så fint placerad på vägbommen bredvid bilen 🙂 🙂 Och jag då…

Jag stod snopet kvar på andra sidan vägen samtidigt överlycklig och tacksam att det var en nyfiken och bekväm liten filur vi träffat på.

Under en lång stund, denna kyliga men så fantastiskt vackra kväll i mars, fick vi lyckan att ha detta, helt magiska möte med sparvugglan. Helt oblyg och obrydd satt den och gjorde oss sällskap. Poserade lite, spanade lite samtidigt som den riktade ett vakande öga mot oss båda totallyckliga individer som fullkomligt bubblade av känslor.

I takt med att solen försvann mer och mer ned mot horisonten ändrades bakgrunden och nyanserna så även om motivet var detsamma så blev känslan lite annorlunda hela tiden.

Jag vet inte riktigt hur länge vi var kvar men lite skrämd av en annan bildörr flög den iväg och lämnade bommen för att sätta sig en liten bit bort, vackert placerad i ett träd. Mina armar var dock totalt geleaktiga av allt fokuserande och fotograferande så jag fick avstå från fler bilder. Men jag var mer än nöjd med vår upplevelse och nära möte så det gjorde mig ingenting. Bara av att ha äran att få vara nära och njuta av stunden är guld värt.

Även när vi valde att bege oss hemåt satt den så fint placerad på den kala grenen och det vi konstaterade rätt snart var att om du inte visste att den var där, så är chansen att se den lilla sparvugglan i trädet, allt annat än enkelt.

Ibland ska man hel enkelt bara ha en stor portion tur.

Vi var tillbaka kvällen därpå men hamnade i bilköer på vägen dit och tiden rann iväg. Så väl framme var det redan halvmörkt och någon sol var inte synlig. Känslan av att mörkret infann sig snabbare än vad vi hoppats på gav oss valet att ge upp och åka hemåt istället.

Ett sånt här möte ger minne för livet. Vi ska vara tacksamma för vad vi får uppleva för det finns absolut inga garantier för att det kommer att upprepas. Det vilda livet i vår natur väljer själva, tack och lov, och vi är gäster på besök, på deras villkor, vilket jag respekterar fullt ut.

Igår kväll styrde vi bilen mot en helt annan plats, i en helt annan riktning mot tidigare, för att se om vi skulle ha lyckan att se Hornugglan. En uggleart jag aldrig sett förut men som står på önskelistan. Även gårdagskvällen var gråmulen och mörkret infann sig snabbt men att bara ge sig ut i naturen för att se vilken upplevelse som står på tur, är en upplevelse i sig. Så istället för en ny uggleupplevelse blev det en bit onyttig mat på vägen hem. Ingen ny upplevelse kanske men ack så god 😉

Nu ser vi fram emot nästa möte. Datumet för det är ännu inte känt, men vad gör väl det ❤

Allt gott till er alla ❤

Och på återseende 🙂