På knä i det gröna…

Lycka för mig är: att sitta på en mossbeklädd, gammal stubbe eller sten, ännu fuktig av dagg och dimma… Nästintill skymd bland den spirande grönskan, bland grenar och bräken. 

Lycka för mig är: att närvara i naturen när solen just tagit klivet över horisonten, när naturen ännu befinner sig i sömndrucken dvala och se naturens invånare sakta vakna till liv.

Lycka för mig är: att närvara när solen flyttat sig från himlens topp, redo att lägga sig, bakom horisonten. Redo att inleda oss i kvällens dunkel… Redo att skänka oss de sista av dagens strålar… Det är just då man får det där varma ljuset, ljuset som skapar den där speciella känslan i vår natur. Känslan den varma, den lite mystiska. Om jag dessutom får sällskap av en liten insekt, en liten myra, en liten spindel i sitt nät… Ja då trivs jag som bäst. 

 Nu får ju ingen tro att jag älskar alla insekter… Åh nej! Jag avskyr, verkligen hatar, när flugorna irriterat surrar runt, runt och runt och i ansiktet! Jag avskyr, att vara en mygg- och fästingmagnet (fast det är ju kanske en ära… för någon killmagnet har man ju aldrig varit 😉 ). Jag avskyr när flugan prompt ska tränga sig in i håligheter och irritera mig och ta min uppmärksamhet…

Men när jag sitter där, på den mossbeklädda, smått fuktiga stubben, som i trans, så liksom kopplar jag bort dom där irritationsmarodörerna. Åtminstone för en stund, och i viss mängd, för börjar dom bli allt för närgångna och irriterande så blir jag sur och ilsk…

Men att låta de små irritationsmomenten ta över och vinna är inte ett alternativ. Att stå över dessa stunder för påträngande, envisa små individer… Nope, det gör jag inte.

Att följa den lilla myrans framfart på grenar som vajar i vinden… Det är en ära, en oerhörd tjusning OCH en väldans utmaning. 

Det är nog främst den där utmaningen som får mig att besöka dessa mossbeklädda stockar och stubbar, om och om igen. Utmaningen, dofterna, den rogivande miljön och förhoppningsvis en och annan spännande och vacker bild. Det är lycka för mig ❤

Har ni inte studerat den lilla myran på nära håll… Gör det! Dom är fascinerande och väldigt snabba. 

Jag fotar oftast handhållet och utan rekvisita. Jag använder naturen och ljuset, precis som det är just där och då. Jag tycker att det är det absolut vackraste vi har och det ska vi ta vara på.

När kroppen börjar protestera… När flugorna gjort mig smått galen… När myggbetten är stora som tefat och ter sig lätt blödande av allt kliande… Ja, då är det dags att resa sig och se sig omkring. För även om skymningen börjar ta över så går det att finna naturens lite mer mystiska motiv. Dom där smått spöklika, lite spännande motiven 🙂 Motiven, där fantasin får flöda fritt…

Efter de senaste veckornas slit och stress så ser jag fram emot chilldagar i vårt vackra torp. Dagar fyllda av många härliga och givande naturvistelser, med kameran i hand.

Och med all säkerhet kan jag er lova…

att jag ännu en gång kommer sitta på mossbeklädd, smått fuktig gammal stubbe, med kameran i hand och flugsmällan i bakfickan ;). Kroppen täckt av myggmedel och termosen fylld av kaffe. Njuta av den svajande grönskan och skapa bilder, mina alldeles egna tolkningar av vår vackra natur.

❤