Finns det en mening?

– ”Klockan 10”

hör jag maken viska där vi sitter i passet denna lördagskväll i början av juli. Regnet har upphört men på den blå himlen har tunga mörka ovädersmoln envist hängt sig kvar. Konstaterade att kontrasterna mellan den sommarklädda naturen mot den mörka himlen är ljuvligt snygg och gör sig mäktig och effektfull på bild.

Jag har haft möten i naturen där känslan inom mig blivit stark. Enormt stark, påtaglig och känslosam. Så speciell att jag funderat och haft tankar om att det funnits en mening med mitt möte.

Det kanske inte finns någon mening alls… Kanske var det bara en slump… Men vad jag känt dessa gånger har varit så speciella så jag har svårt att få bort den där känslan… Och faktum är, att jag inte vill hitta någon annan orsak eller ta bort känslan heller. Jag vill ha den kvar. Jag vill bevara den inom mig. Jag pratar inte om den ofta och har inte nämnt den för många.

Men så i detta nu, när termometern äntligen tagit ett kliv ner och trädgården fått sig en rejäl genomblötning, utan min hjälp 🙂

…sitter jag vid skrivbordet  och skriver om det på bloggen 😉 .

Många människor som haft nära möten ägnar säkerligen inte någon som helst sekund åt att ens tänka i dessa banor… Var och en får ju så klart känna, tycka och tro vad man vill. Men om jag möter någon som upplever samma sak så blir jag tagen och lyssnar intressant. Finns det en mening med magiska möten?

En del möten jag hade strax efter att mamma gått bort vill jag inte prata om här. Dom vill jag bevara i mitt innersta ❤

Dom berörde mig starkt på många sätt ❤

Men jag vill berätta om ett annat möte, ett väldigt speciellt och nära möte.

Jag vill berätta om en kväll på hygget…

Runt omkring i länet var det festivaltider och vädret var rätt så instabilt. På himlen hördes muller från dom mörka molnen och från stan dånade annat muller. Muller från alla tillresta veteranbilar. Maken och jag kände att vi ville trotsa vädret och bilköerna och ta ut vår bil på en tur. Inte för att trängas med alla andra på olika tillställningar, nej nej nej… det är inte riktigt vår grej 😉 Vi ville ut i skogen för att se om vi skulle ha lyckan att ännu en gång få se lappugglan.

Vi styrde bilen mot kalhygget. Det kändes nästan lite öde, men vad gör det? Det är ju där och då vi trivs.

Kaffetermosen och tilltugget låg redo i ryggan. Mygghattarna, myggsprayen och vår nya ägodel, Thermacellen, ”räddaren i nöden” låg redo att användas. För ni kommer väl ihåg bilderna på mig, maken och alla knott från mitt förra inlägg!! Nu jädrar skulle dom få! 😉

Vi såg den mäktiga lappugglan så fort vi klev ut ur bilen. Långt bort vid skogskanten satt den. Vi närmade oss försiktigt med kamerorna redo. Just den här ugglan var dock inte särskilt intresserad av oss tvåbenta individer som kom strosande på grusvägen. Den vände rätt snart ryggen till och gav sig av in i skogen. Smått besvikna bestämde vi oss ändå för att stanna kvar. Kvällen var ung och regnmolnen skingrades i skyn. Vi satte oss bredvid varandra i passet och tog in vad som skedde just i stunden.

Likt två besökare på en tennismatch gick våra huvuden från höger till vänster, från vänster till höger. Dock utan varken spelare eller boll… Kändes nästan lite fånigt och faktiskt rätt komiskt 😉

Strax bakom oss, inne i skogen, hördes några småfåglar höja sina röster och vi nämner det för varandra, att nu, nu kanske nåt är på gång… Men det fortsatte att vara en lugn kväll på hygget. Men så…

hör jag maken säga, lite halvtyst… – ”Klockan 10″…

HUR är det ens möjligt att missa lappugglans inflygning?? Den är ju inte direkt liten 🙂 ( Läs: Fakta Lappuggla ) Men den, lappugglan alltså 😉  är en attans så skicklig och ljudlös fågel som har förmågan att göra en mäktig entré ❤

Det är ren magi!

Vi valde att sitta kvar och se lappugglans plan för kvällen. Jösses, vi satt ju på första parkett liksom och vem vill lämna den platsen??!

Just den här individen kändes mer nyfiken av sig så vi följde försiktigt med på avstånd när den flög mot parkeringen. Till en början höll den sig kring skogsdungen och vi iakttog varandra, på håll. Tog några bilder där den satt så ståtlig och snygg på den lutande torrakan. Så plötsligt lämnade ugglan sin plats…

Och med fokuserad blick styrde den färden mot ny destination, ny sittplats. Och mina inställningar på kameran var inte avsedda för ugglans nästa drag men vad gör väl det…

När man får slutresultat som dessa något överexponerade, high-key-bilder. Och… när den dessutom valde en plats, rakt framför mig ❤

( Det är inte ofta jag blir impad över mina bilder men just den här bildserien gör mig ändå liiite stolt 😉 )

Så satt den där, i snålblåsten och liksom skapade en naturlig förhöjning av stammen. Ömsom riktades blickarna nedåt oss, ömsom åt sidorna, kanske på jakt efter en smarrig lördagsmiddag. Blåsten fick den vackra ugglan att stundtals påminna om en ”bad hair day”. Så vansinnigt söt och vacker och känslorna i hjärtat liksom svämmar över när jag ser tillbaka på bilderna. 

Känslorna som infinner sig denna stund, när lappugglan sitter rakt framför oss är obeskrivlig, speciell. Att vara så nära denna mäktiga uggla är en ynnest, en ära. Och man kan verkligen se och känna hur den har koll på oss. Man får liksom ”kontakt”.

Vad som sen skulle hända är svårt att beskriva med ord. Händelsen går att återberätta men känslan… 

Rätt som det var flög lappugglan förbi mig där jag stod på den lilla grusvägen. Att den skulle komma så pass nära var jag inte helt beredd på. Det var så att jag kunde känna vinddraget där jag stod och försökte fånga den på bild. Den var så pass nära att den inte fick plats i bilden. Just där blev känslan så oerhört stark och svårgreppbar. Att stå där och plötsligt ha en lappuggla så nära ❤

Ofattbart!!

Men nu tog inte berättelsen slut här…

Den flög förbi mig och över grusvägen. Satte sig strax bakom ryggen på mig och tittade nästan lite blygt mot mig när jag vände mig om och våra ögon möttes.

Våra ögon möttes flera gånger men vid ett tillfälle märkte man en viss oro. Lappugglan började se sig mer omkring och rikta blicken upp mot himlen och strax därpå kom en rovfågel inflygande över hygget. Den satte sig i en av topparna på en torraka en bit ifrån, men satt inte kvar länge utan flög rätt snart iväg.

Och det gjorde lappugglan också. Varken jag eller maken hann få fram kamerorna. Vi hann knappt reagera alls. Lappugglan flög förbi mig, så pass nära att om jag hade räckt ut min hand så hade vi mötts. Den tittade på oss, gled elegant någon meter ovanför marken, längs grusvägen, för att sen landa på en hög stubbe alldeles intill parkeringen. Kvar stod maken och jag och var alldeles tagna, berörda, rörda.

Vad hade vi varit med om egentligen?! ❤

Den känslan som infann sig var så stark, så ogreppbar. Den kändes i hela kroppen. I dom här stunderna känns kameran som en helt oväsentlig del i sammanhanget. Upplevelsen vi varit med om går inte att jämföra med en sparad bild på datorn. Den sparas bäst i våra hjärtan. 

Molnen drog ihop sig och det blev mörkare och mörkare. Regnet hängde tungt i luften och det dröjde inte länge förrän dom första dropparna trillade ner.

En hackspett sågs balansera likt en dansös på en torr trädgren och lappugglan flög in i den lilla skogsdungen nära parkeringen. Vi beslutade oss för att börja rulla hemåt. Tog bilen för att ta en sista sväng upp på hygget, upp till den lilla vändplanen. 

Spanade lite åt sidan, in i skogsdungen, på vägen upp. Regndropparna slog mot rutan så det kändes aktuellt med hemfärd.

Fick syn på lappugglan som hade tagit skydd under en gran. Ugglan gillade uppenbarligen inte regnet men det gjorde inte vi heller. Tog en sista bild där den satt bra skyddad och kamouflerad.

Vilken kväll!!! En kväll att minnas, länge ❤

Maken åkte upp och vände bilen på den lilla vändplanen. Rullade sedan sakta ner mot parkeringen och vägen ut, när han plötsligt tvärstannar bilen. Precis bredvid vägen satt ugglan på en liten pinne och iakttog oss på vår tänkta hemfärd. Som ett vackert avsked, ett ”God natt”.

Vilken avslutning ❤

En av dom bästa lördagskvällarna på länge ❤

Men nej, nej, nej… Inte sjutton kan man väl åka hem när regnet avtagit och lappugglan satt sig så fint, som att den ville göra sig synlig och kanske, ville den ha fortsatt sällskap denna lördagskväll i början på juli.

Just som vi stannat bilen och vevat ner bilrutan så kommer törnskatan farande likt en projektil. Dyker ner och attackerar ugglan. Den for upp och ner, fram och tillbaka och gick till attack flera gånger.

Lappugglan såg till en början inte ut att bry sig nämnvärt. Den ruskade lite på sig och såg ut att vara allmänt trött på rådande situation. Vi har nämligen varit med om just det här vid några andra tillfällen och ugglan har säkerligen varit med om det otaliga gånger. Men allt har en gräns. Till slut tröttnade ugglan och flög iväg…

upp på en trädgren lite längre in i skogsdungen… och efter for törnskatan. Snacka om dryg grabb…

Sen dröjde det inte länge förrän törnskatan satte sig snyggt och poserade precis bredvid oss där vi satt kvar i bilen, med nervevad ruta. Där var kanske haken! Den ville ju så klart också ha huvudrollen och vara med på bild! 😉

När lappugglan sen såg ut att ha tröttnat helt, flög den ner på ängen igen. Väl gömd bakom stammen på torrakan satt den helt lugnt och då och då kikade den fram som för att kolla om vi var kvar.. det behövdes inte många sekunders betänketid…

Bilen blev parkerad på nytt och vi gick ut till ängen för att fortsätta umgås och dela lördagskvällen med lappugglan. Vi hade verkligen fått en nyfiken kompis. En makalöst vacker och magisk kompis. Inte sjutton kan man väl packa ihop och åka hem när det var så uppenbart att ugglan ville ha sällskap. Och jag kan lova er att det var ömsesidigt ❤

Men även dom bästa sagorna har ett slut och så hade även denna så fantastiska lördagskväll på hygget. Mörkret tog över liksom tröttheten. Vår vän lappugglan sökte sig sakteliga längre och längre bort och vi beslöt oss för att NU, nu var det dags att styra bilen hemåt. Alldeles tagna av kvällens möte och upplevelse.

Hjärtat svämmade över av kärlek och värme. Vår kväll på hygget blev till  ett fint minne, ett speciellt minne. Och hur var det nu då…

Finns det en mening med dom här speciella mötena i naturen?? 😉 

Slutligen några ord hämtade ur boken: Djurens språk.

”Gör bruk av din egen visdom. För din visdom och tradition vidare genom t.ex skrift eller tal” 

= Ugglans språk

Ps, ni kommer väl ihåg att klicka på bilden om ni vill se den lite större 🙂

Kram och Hej

från en semestertjej ❤