Vi vandrade vidare…

Ja, och så återstod det bara 2 dagar av vår spännande resa i fjällvärlden. Vädret kan man inte påverka (talar av egen erfarenhet… inte ens regndans funkar 🙂 ), men humöret, stämningen, kläderna och fantasin kan man påverka en hel del.

I somras när jag läste en av min fina bloggvän Gerties inlägg från en resa på Vildmarksvägen och Stekenjokk blev jag så fascinerad. Kände direkt i det läsögonblicket, att just dit, skulle jag ta mig någon gång i framtiden. Att det skulle bli så snart var inget jag anade då 🙂 🙂 .

Mina geografiska kunskaper är långt ifrån bra så när vi rekade kartan för att se vad som fanns i närheten av Saxnäs och upptäckte att just Vildmarksvägen och Stekenjokk bara låg ett stenkast från vandrarhemmet… Ja då var saken klar. Väderleken såg ut att vara som allra sämst, just den här dagen så en resa i bil kändes som det bästa alternativet. När jag sen läste lite fakta om just Stekenjokk och såg att vägen uppe på platån stänger i mitten av oktober… Ja, då fanns inget annat på agendan mer än att ta sig en tur upp i det blå 😉 eller grå, kanske känns som en mer rättvis beskrivning 🙂

Dagen började som dom övriga… Grå, dimmig och blåsig.

Med frukost i magen och spända av förväntan tog vi bilen och styrde mot högre höjder. Passerade makalöst vackra landskap och färgsprakande natur, små charmiga byar/orter, fjällstugor, ödehus och en och annan människa. Mantrat vi upprepat varje dag ”Det är bara så vackert!”, fortsatte att eka i bilen. Jag kan lova er att det blev många stopp längs vägen för att gå ut och föreviga det mäktiga och vackra.

Bilar vi såg och mötte var få och lätträknade. Passerade en och annan husbil från annan nation och en och annan bil från vårt kära Sverige men stundtals var det som att vi var dom enda människorna på jorden.

Maken och jag som nog innerst inne hoppats på möten med spännande djur på vår resa till fjälls sa på skämt att…

– Fattas bara att vi åker hemåt utan att ens ha sett och fotat en livs levande ren 🙂 🙂 

Men så plötsligt dök dom upp ❤

Ståtliga, vackra, söta. En och annan liknades vid en charmig Disneykaraktär 🙂

Vårt första mål för dagen var att åka Vildmarksvägen till Stekenjokk och passera dess högsta punkt 876 m.ö.h. Dimman var tung och hängde envist kvar och uppe på platån var det rent ut sagt skitkallt. 

Det var tur att vi hade en varm och skön bil att kliva in i efter våra korta utevistelser 🙂 . I bilen hade vi även garderat oss med varma plagg att ta till efter gårdagens missberäkning.

Vårt nästa mål för dagen var att besöka Gaustafallet som ligger alldeles intill Vildmarksvägen nedanför Stekenjokk, på Jämtlandssidan. Läste på faktasidan att en av scenerna i Ronja Rövardotter spelades in just här. 

Precis intill vägen vid Gaustafallet, hittade vi en liten rastplats som gjorde det möjligt för oss att ordna dagens utomhuslunch. Strax intill låg en liten stig som ledde till ett utedass. En perfekt plats som ger besökarna den fina möjligheten att klara av både inkomster och utgifter 🙂 🙂

Till tonerna från forsens brus, fågelkvitter och med en envis och trött geting som oönskat sällskap, fyllde vi våra hungriga magar med lyxkäk 🙂

Mätta i magen tog vi oss ner till Gaustafallets dån och vattenstänk. Hängde där typ en timme och skapade både avbilder och fantasibilder…

Tiden går fort när man har roligt och så här på hösten är dom ljusa timmarna aningens begränsade. Så efter att ha rullat lite till på Vildmarksvägen tog vi ändå beslutet att vända om med vetskap att fotostoppen skulle bli flera även på tillbakavägen.

När jag nu så här i skrivandets tid studerat kartan över Vildmarksvägen slås jag av tanken att det skulle ta oss mååånga dagar att ta oss runt. Alltså hela rundan… Det vi åkte den här dagen är ju bara en pytteliten del och det tog tid!! Men alternativet att ”bara” sitta inne i bilen utan att stanna och fota är inte vi liksom.

Men så här är det alltid när vi är ute på tur. Oavsett tid och plats ❤

Förutom våra fina möten med renarna fick jag i ögonvrån se en annan liten skönhet. Lååångt bort satt den lilla filuren och smygkikade på oss. Egentligen alldeles för långt bort för mitt objektiv… men det stoppar inte mig från att ta fram kameran. Och visst är den lilla filuren fin ❤

(Bilden är kraftigt beskuren)

Innan vi landade i Saxnäs blev det några kortare fotostopp i skymningen. Bl. a vid Klimpfjäll och vid några vackra hus längs vägen. 

Vår sista dag var planerad för en tur upp på Marsfjället. Inte för att kliva ända upp utan med målet att komma upp ovan trädgränsen.

Och precis som dom andra dagarna började även denna dagen grå och dimmig. Regnet hängde tungt i luften, men tack och lov visade termometern på skapliga + 7° vilket vi fick vara nöjda med. Den jobbiga vinden hade lagt sig till ro vår sista dag till fjälls. Så jäkla skönt. Avskyr verkligen blåst!! Finns bara ett tillfälle när den är välkommen och det är när jag ligger på solsängen och sippar på en paraplydrink i stekande sol 😉 🙂 

Lupinerna stod i full blom och vattnet låg som en stilla spegel och det var helt magiskt och bedårande vackert där vi stannat för ett litet fotostopp på vår väg till Marsfjällens Naturreservat.

Nästa gång vi besöker Saxnäs är jag bra sugen på att nå toppen. Men just den här dagen kändes vår tänkta plan alldeles förträffligt tillräcklig.

På en stundtals, något lerig och halkig led började vi vår vandring uppåt. På många platser fanns spångar att gå på men tyvärr var dom bitvis lite hala så man fick inte ha för bråttom.

Långt ner i mitt undermedvetna fanns en liten rädsla att för tredje gången det här året trilla och skada mig… Och jag hade ju lovat mina jobbarkompisar att komma hem helskinnad… Så någon rask träningspromenad blev det då rakt inte utan mer en lugn och stillsam klättring i magisk höstklädd natur.

Jag som i vanliga fall kan gå en halv dag utan att äta blir helt tvärtom när jag är ute i naturen. Då smakar allt så himmelskt gott och när omgivningen är som denna…

Ja då skulle jag kunna fika mest hela tiden 😉

Att beskriva naturen känns överflödig. Bilderna får tala sitt eget språk. Det man däremot inte riktigt får med i bilden är den där speciella känslan av att gå där som 1.62 m hög och känna sig som en liten miniatyr i allt det stora och mäktiga. Och samtidigt som allt är så stort och enormt, så är det tyst. En helt underbar tystnad som lite då och då får konkurrens från nyfikna fåglars sång och från porlande vatten från någon liten bäck i närheten. På vissa platser byttes porlandet ut mot lite mer kraftfullt ljud. Från dom större vattendragen.

Lagom när vi kom fram till ”Restaurang Apelsinklyftan” kom regnet. Så medans regnet pågick passade vi på att tillreda och inmundiga vår lunch med den mest fantastiska vyn framför våra ögon, från vårt nyfunna lunchhak 🙂 ❤

Regnet gav med sig och vi kunde fortsätta vandra en bit till. Det där med att sätta stopp. Att säga till varandra att,

-Nu måste vi nog vända om…

Det var inte lätt. Vi ville ju bara gå en liiiten bit till, för att se vad som fanns bakom krönet, bakom backen, bakom stenen, bakom…

Men till slut blev vi tvungna att ta beslutet att vända om. Främst för att vi ville hinna ner till bilen innan mörkret tog över. Ville inte riskera att snubbla eller halka det sista jag gjorde eller, för den delen… så var vi inte särskilt sugna på att springa på någon trött och hungrig björn i mörkret… Fota björn vill vi så klart göra men inte riktigt på dom premisserna… 🙂 

Självklart!! var jag ju tvungen att göra ett och annat djupdyk innan vi nådde bilen 🙂 🙂

Det gick liksom inte att motstå små dyk i den höstlika vegetationens makalösa och kraftfulla färgskala. Nästan ett måste för att dagen skulle kännas helt komplett :)

Kom jag ner helskinnad då??

Klart jag gjorde!! 🙂 

Och sen kanske ni undrar om det inte var någon sol alls under våra dagar till fjälls…?

Klart det var!!

Men inte just precis där vi var… 

Ja, förutom då vid ett par kortare tillfällen under vår första vandringsdag.

Och hörrni…

Vad är väl en bal på slottet?

När man istället kan vandra i vårt vackra Sverige ❤

En vandring på naturens röda matta är ju alldeles, alldeles UNDERBART!!

Tack och på återseende,

säger vi som är halvvägs på G att boka en stuga till hösten…

Ni kommer väl ihåg att klicka er in på bilderna och har ni möjlighet så kika gärna på en dator istället. Det är en stor skillnad på hur bilderna framhävs. Och för kännedom så är ofta fetmarkerad text en länk till ett annat inlägg eller faktasida.

Var rädda om varandra och er själva ❤

Kram och Tack

12 reaktioner på ”Vi vandrade vidare…

  1. Underbart Susanne, dina härliga fjällbilder andas en glädje som det var länge sedan jag kände! Har tänkt mycket på dig av anledningar som du säkert förstår…c, c och c och jag hoppas att du kommer att orka.
    Jag måste le åt renarna och att ni trodde er missa dem, inte en chans och ni fick dessutom se dem vandra framför er på vägen. Speciellt beteende som går bra för det mesta, men ibland kommer det en långtradare på ishalkan och då kan det stryka med en och annan. Ni hade verkligen prickat in rätt tid på året, höstfärgerna och renarna som har så fin päls då…lite regn och surväder därtill, men, då känner man att man lever, eller hur?
    Tack för titten och tack för att du tog mig på orden! Har njutit av välkända vyer, nu i färg. När vi var där i våras var det väldigt vitt, häftigt med snövallarna, men, jag föredrar trots allt det flammande gulröda.
    Ha det gott, kram till dig du fina…och jag tänker på dig!

    Gilla

  2. Vildmarksvägen över Stekenjokk är verkligen en fin upplevelse! Vi var där för några år sedan, men då i början av juni och det var höga snödrivor utmed vägen. Igenkänningsfaktorn är ändå hög! Tyvärr kan vi inte vandra så som ni gör, men min dröm är att kanske kunna återvända dit under hösten någon gång …
    Tack för alla fina foton!

    Gilla

  3. Makalöst vackra vyer och foton Susanne! Förstår att det var svårt att vända om, man vet ju som sagt inte vad som döljer sig bakom kröken. Väcker minnen – jag umgicks riktigt nära med renar en gång, följde med på en renskiljning, min kompis var same. Det var en spännande upplevelse. Nu blir jag ännu mer sugen på att ta mig till fjällvärlden någon höst, tack för allt fint du visar!

    Gilla

  4. Hej!
    Det känns svårt att ens börja kommentera. I detta stors bildflöde får jag nöja mig med att här finns pärlor som renarna på vägen och de fantastiska färgerna i hisnande perspektiv. Man övertygas om att en dag, en dag måste jag själv hitta till dessa ställen. Vackert så.
    / Deerhunter

    Gilla

  5. Vilka foton! TAck för att vi fick följa med på er resa, en lisa för själen när man annars har fullt upp på sitt arbete!
    Renarna är verkligen ståtliga, och vilken natur vi har i Sverige, ofattbart vackert!
    Vattenfallet är ju magiskt!
    Må så gott.
    Kram

    Gilla

Uppskattar ett litet ord eller 2 ;)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s