En riktig höjdarupplevelse

Så där skönt spontant bestämde vi med kort varsel att maken skulle passa på att ta ut några semesterdagar i samband med min efterlängtade långledighet. Efterlängtad till max efter att vi äntligen gått tillbaka till det ordinarie schemat. Långt bort från det s.k. hälsoschemat vi blev tvungna att kliva på i våras när C-eländet började.

Lika spontant bestämde vi att vi ville uppåt i landet. Till dom sprakande höstfärgernas exploderande fjällvärld. Nu kan man inte alltid styra ledigheten utan veckan var bestämd och visst fanns det viss oro att vi skulle komma försent. Alltså… missa den kraftfulla färgexplosionen och det vackraste som landet har att erbjuda under den långa hösten.

Men oron som låg och grodde skulle visa sig vara helt i onödan 🙂 🙂 !!

Trött efter nattjobb klev jag in i en totalt fullpackad bil, redo för att ta oss uppåt i landet. Kudden och pläden låg redo i framsätet. Maken skulle få några timmars lugn och ro på vår väg mot vårt första stopp, Sundsvall, medan jag sov efter nattjobb. 

Efter inköp av veckans alla förnödenheter fortsatte resan från kustlandskap till en helt annan natur. Det dröjde faktiskt inte länge förrän höstlandskapet gav oss fantastiska vyer att förundra och beundra och till ljudet av vår nyinköpta ljudbok, Fruset guld av Cilla och Rolf Börjlind, fortsatte vi vår resa uppåt och inåt landet. Regnet duggade tätt, naturen täcktes stundtals av tät dimma och temperaturen sjönk till +2.

Målet för vår resa var Saxnäsgårdens Vandrarhem. Det mesta hade stängt för säsongen och mycket annat var förstås ändrat och begränsat pga Coronan men vandrarhemmet håller öppet året om. Men i och med att säsongen var över och mycket höll stängt i väntan på att åter öppna i vinter, så var det väldigt folktomt. SKÖNT!!! Precis vad vi gillar 🙂 

Det var som mest 2 rum bokade på våningen vi bodde, av totalt 7 rum men det fanns dagar då vi var helt ensamma. 

Planen vår första dag var att ta det lite chill efter många timmar i bil dagen innan. Vi hade inte planerat någon längre vandring utan mer en liten ”se-sig-omkring-tur” i bil… Turen gick till en parkering vid Fatmomakke där vi ställde bilen och äntrade en vandringsled i Marsfjällets Naturreservat, med planen att inte gå så långt… 😉

Men när vädret ändrar karaktär som det gjorde och plötsligt och oväntat, bjuder på sol och blå himmel OCH med en natur som var alldeles makalöst inbjudande och vacker… Ja, då är det lätt att glömma både tid och rum. Vi fick ändå ta beslutet, när himlen åter började bli så där hotfullt mörkblå och timmen sen, att vi fick lov att vända om. 

Maken och jag har ju svårt att ”bara” gå i naturen utan att göra ett och annat djupdyk 😉 Så självklart blev det några dyk ner i höstskön natur här också.

Vi såg växter, mossa, lavar och annat vi aldrig skådat tidigare. Växtlighet vi inte sett i våra trakter. Kanske är det så att dom hör hemma i fjällvärlden 🙂 .

Oerhört vackert och fascinerande ❤

Vår andra dag i fjällvärlden planerades för ett toppbesök. Eftersom ingen av oss varit i dom här trakterna hade vi rekat en del och gjort en grovplanering. Höstens snabbt skiftande väderlek kan ju ställa till det, så vår planering var till för att ändras.

Men just den här dagen när vädret såg ut att bli rätt hyfsat, planerade vi att gå upp på Satsfjällets topp. Med gårdagens oväntade solbesök  fanns det hopp om att även denna dag få en skymt av blå himmel och värmande höstsol. 

Vi gav oss av rätt tidigt efter frukosten. Lunchen fanns med i ryggsäcken eftersom vi tänkte inviga vårt medhavda lilla stormkök under vår vandring. 

Satsfjället (länk) ligger alldeles i närheten av Saxnäs så resvägen dit är inte alls lång, vilket kändes som extra tursamt just en dag som denna…

Efter att gårdagen, emellanåt, blev lite irriterande svettig och vädret såg ut att bli ungefär detsamma så blev det lite annat tänk… vilket skulle visa sig bli en miss. Tack och lov, kanske man ska säga, är att vi efter ca halva vägen mot fjället, ville ut och fota den otroligt vackra naturen som bredde ut sig i dimman… Det var då jag kände att dagen skulle bli en total katastrof med mina allt för tunna kläder. Det var extremt rått och vindarna tog i av bara den… Så det var till att göra en helomvändning hemåt igen för att hämta lite varmare plagg. 

Med dom extra välbehövliga klädesplaggen och med vantar och mössa på plats började vi vår vandring med målet att ta oss upp på Satsfjällets topp. För den vana fjällvandraren kanske det låter knäppt med tanke på väderleken men vi var faktiskt inte ensamma och korkade 😉 . Visserligen var där inga andra svenskar utan några turister från vårt grannland Finland, som också gick på tur denna dimmiga dag 🙂 

Trots känslan av att vandra i mjölk och med glasögon som konstant täcktes av väta (och fick torkas av stup i ett) slogs jag av hur ofantligt vackert det var. Det kändes som att jag inte kunde få nog av alla intryck och likt ett mantra upprepades samma fras om och om igen…

Det är bara så vackert!!!

Till en början följde vi vår plan. Vi hade valt att inte ta den enklaste vägen upp (så klart) 😉 , den på 3 km, vilket förstås hade varit det bästa valet… Men vi hoppades ju på att det skulle spricka upp så vi valde den något längre rundan på 8 km. Till en början gick vi på den uppmärkta stigen men kanske sökte vi lite extra spänning och utmaning… I ärlighetens namn vet jag inte hur vi tänkte, men efter ett par kilometer vek vi av med syfte att ta en genväg.

Meeeen som man brukar säga…

En genväg är ofta en senväg 😉

Bitvis gick det bra att gå upp mot toppen. Tack och lov fungerade mobilens GPS vilken vi följde slaviskt. Det som ställde till det var förstås dimman för man såg verkligen inte alls hur landskapet såg ut. Så det var väl därför vi plötsligt stod vid stora gigantiska stenblock som vi absolut inte skulle ta oss förbi. Att det fanns en väg upp, det visste vi ju men exakt var den gick hade vi inte den blekaste om. Vi fortsatte ändå vandra lite upp och lite ner med målet att hitta den sidan där stigen leder vandraren till toppen. Extremt trötta, dyngsura och lagom irriterande (och faktiskt lite skärrade) tog vi en paus bakom ett buskage där vi försökte hitta lite lä. Blåsten hade ökat rejält och dimman blev bara tätare och tätare. 

Förutom att vi just där och då började känna oss redo att ge upp så spillde jag så klart ut mitt goda varma kaffe, suck!! Men när jag kände mig som mest uppgiven, sittandes på den blöta terrängen, konstant med putsduken i handen för att om möjligt försöka få lite bättre syn…

så lyfte jag på huvudet…

På en sten, ca 10 m framför oss satt en rovfågel och kikade på oss. Ingen av oss hade varken sett eller hört den komma. Kvickt åkte zoomen fram och jag sköt av några skott rakt ut i dimman och fick med mig några bilder på minneskortet, innan den tyst flög vidare. Har ingen aning alls vilken art av fågel det är (gissar vilt på Stenfalk…) Men egentligen spelar arten mindre roll för det var upplevelsen som var skitcool!!

Det var efter den här stunden vi gjorde valet att ta oss tillbaka till den uppmärkta leden igen. Att jag överhuvudtaget kom ner utan att trilla är för mig en gåta men både maken och jag tog det extra försiktigt eftersom vi inte kände till terrängen det minsta.

Känslan när vi äntligen såg leden igen var extremt skön och vi kände att valet att avbryta var helt rätt. För någon lättnad i dimman sågs inte alls.

Tvärtom.

Vi stannade vid en liten grillplats för att ordna lunchen. För även om vi hade kunnat göra valet att ta oss tillbaka till vandrarhemmet för att äta lunchen i ett varmt kök, så hade vi ju trots allt sett fram emot en lunch i det fria.

Så, medan maken/kocken stod för tillagningen passade jag på att krypa runt i buskar och snår 🙂

Mätta i magen och extremt nöjda med dagens äventyr, tog vi bilen tillbaka till vandrarhemmet. Vi hann dock bara åka en kort bit på grusvägen då vi plötsligt såg något flyga iväg alldeles bredvid…

för att en bit framför oss landa på en gren 🙂

Hökugglan!

Wow!!!

Vi stod länge och fotade skönheten, som tyvärr satt på aningens för långt avstånd. Men åter igen var det känslan som var värt så mycket mer än själva bilden.

Ombytta till torra och varma kläder satt vi sen på kvällen och summerade dagens strapatser och vi bestämde redan då att det med all säkerhet kommer bli ett återseende nästa höst igen. Det är så mycket mer vi vill upptäcka, se och göra. 

Men, nu var inte årets resa till ända utan 2 fantastiska dagar återstod men det tänker jag berätta mer om nästa gång 🙂

Min sista bild får summera vår toppturs prövningar och dess känslor…

På återseende ❤

Pst! Ni kommer väl ihåg att alla bilder är klickbara 🙂

Och dom gör sig SÅ mycket bättre på datorn 🤩

7 reaktioner på ”En riktig höjdarupplevelse

  1. Med halva släkten i Norr kan jag ju inte göra annat än fälla en tår ..eller fler (läs vattenfall) av längtan. Tack för att jag fick uppleva genom er. ❤

    Gilla

  2. Underbara bilder och ni var verkligen värd en tur ut i höstens magiska värld! Jag blir så himla avundssjuk bara……Längtar upp till fjällvärlden och dess underbara färger. Nästa höst måste det bli en tur uppåt.

    Gilla

  3. Åh säger jag bara!
    Du har blivit en riktig fjällnörd, du har sett, varit med om och även förstått fjällvärldens magi…och ombytlighet, oförutsägbarhet…kort och gott, du har blivit invigd!
    Jodå, sen hade ni ju tur också, men tur måste man ha och lite så är det ju också…att turen kommer med det öppna sinnet, med tilliten och viljan att förstå och uppleva. Fina bilder du visar, med känsla hela vägen och inte minst i dimman…inte minst rovisen!
    Så roligt att se, läsa och att följa med er på turen…ser fram emot fortsättningen!
    Kram till dig, du nyfikna med öppna ögon❤

    Gilla

  4. Ni bangar verkligen inte för att ta ut svängarna ordentligt.
    Det blir många kilometrar i fantastisk luft. Vackra motiv omger en, t o m hökugglan jag aldrig (hittills) sett. Lyckostar!
    / Deerhunter

    Gilla

  5. Och jag som växte upp där i norr. Jag kan inte minnas att jag var hänförd över fjällnaturen då, den bara fanns där, var självklar. Man tog tåget på friluftsdagen till Riksgränsen och åkte turskidor, eller så vandrade man i Rombaksbotten och tog tåget hem på kvällen. Lyxigt förstår jag nu. När jag ser dina bilder så kommer längtan, jag hade redan innan talat med maken om att vi borde åka upp en höst, vi var ju upp till Kiruna och ishotellet för två år sedan och jag fick äntligen min efterlängtade sol på snö. Toppenfina bilder från en äventyrlig fjälltur, dina fantastiska närbilder på växterna faller jaga för.

    Gilla

Uppskattar ett litet ord eller 2 ;)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s