Inte före klockan 12…

Det vänliga paret från Tyskland, som sov i husbilen bredvid oss på den fina naturparkeringen utanför Riksgränsen, bjöd oss på varsin Underberg innan läggdags. Maken sa lite fint till mig på svenska att jag absolut inte behövde dricka det om jag inte ville. Jag kunde liksom låtsas…

Trodde han ja 😉 . Smaken från barndomens hostmedicin. Lakrits… Mmmm ❤

Jag gjorde som man ska göra.. Gapade stort och lät innehållet rinna rakt ner i magen.

Innan vi fortsatte vår resa morgonen därpå gick vi för att önska det tyska paret en fortsatt fin semester. Dom önskade oss detsamma.

Precis innan vi skulle lämna vår övernattningsplats kommer frun springande mot oss. Jag vevar ner rutan och i handen får vi ett par flaskor Underberg att ha med på resan och med glimten i ögat blev vi uppmanade att inte dricka dom före klockan 12:00 på dagen 😉 . Vilka fantastiska människor det finns. Så otroligt vänliga och omtänksamma och dessutom måna om våra magar 😉

Jag har varit i Riksgränsen en gång tidigare för mååånga år sedan. Då under en påskhelg när landskapet var täckt av snö och skidåkning stod på schemat. Nu var landskapet ett helt annat och det var svårt att känna igen sig men även denna dag i juli, lika vackert.

Passerade gränsen och kom fram till något som kändes som ett lilleputtland. Ett landskap som påminde lite om ett kusten med klippor och små stugor. Oerhört vackert och fascinerande och för oss, väldigt otippat.

Det karga landskapet med små stugor byttes mot det lite mer storslagna. ”Nödvändiga” stopp gav tillfälle till ett och annat foto.

Många gånger slog det oss, många gånger sa vi till varandra att – Tänk, att bakom varje krön, backe och tunnel möts vi av nya makalösa vyer. Storslagna, vackra och ibland helt ofattbara.

Och varje gång blev vi lika hänförda.

Jag hade strax innan avresa rekat lite vad man kan göra i Narvik. Det var en plats vi tänkt oss att stanna vid, för en dags upplevelser. Men som vi bestämt innan veckan tog sin början, var ju att ta en dag i taget. Så, när det tyska paret pratade om att åka till Lofoten så… Ja, men varför inte?? Inte för att göra sällskap. Men det fick oss att tänka om. Sagt och gjort. Åkte mot Narvik, stannade i Bjerkvik, en bit norr om Narvik, för att uträtta behov, föreviga den ”exotisk-liknande” platsen och fylla på tanken.

Sen blev det nytt fokus och Å i Lofoten knappades in på bilens vägvisare och resan fortsatte in i dimman…

Över Tjeldsund bru och Sørholmen.

Följde kustvägen mot målet och fortsatte beröras av alla dessa otroliga vyer. Många gånger helt ensamma på vägen. Ibland i sällskap av ett par bilar och en och annan husbil. Nu är vi tacksamma för att slippa trängsel och tät trafik så ensamma på vägen var faktiskt riktigt skönt.

Passerade Kongsvik och Gullesfjord. Hade vi det här laget helt tappat räkningen på antalet tunnlar vi passerat. Och kanske det är nu man ska ta på sig skämskudden… Vi insåg på vår resa hur katastrofalt dåligt pålästa vi var. Att vi inte läst på lite mer och fått vetskap kring hur ofantligt många biltunnlar vårt grannland har. Såg någon siffra om att det är över 1000 stycken och att det pågår ständiga nya tunnelprojekt. Nästan lite pinsamt faktiskt… Att inte veta… Men men… Man kan inte vet allt här i världen 😉

Den snabbt skiftande väderleken och insikten att resan tog betydligt längre tid än vi anat, fick oss att korta av resan på Lofoten. Även sömnen och hungern blev allt för påtaglig. Kände att, förutom mat och nödvändiga behov, så stod en värmande dusch högt upp på prioriteringslistan. Insåg att man inte direkt luktade pion efter alla dessa mil i bil.

Tog en avstickare från E10 och hamnade på en mindre familjär camping. Sandsletta Camping .

Fick välja mellan några lediga tältplatser och valde en som låg lite avsides och intill vattnet. Kändes inte helt fel att tillbringa natten på den här platsen. Att vi skulle få sällskap av en hungrig liten mus… var inget vi väntade oss… ”Samma” mus gjorde mig även sällskap utanför duschrummet. Kanske inte den bästa reklamen för campingen men vi skrattade mest åt hela situationen. Särskilt när den sprang över makens ena sko när vi satt i tältöppningen och åt vår lyxiga middag, bestående av en påse frystorkat 😉

Dimman som drog in under kvällen låg än mer tät när vi steg upp efter en extremt kylig natt där mössa, trippla tröjor och jacka var nödvändigt. Vattnet låg som en spegel när vi lämnade campingen för att ta oss till färjan i Lødingen.

Bilfärjan (en del av Riksväg 85) mellan Lødingen och Bognes tog ca en timme. Lagom för att hinna med en frukost, friska vindar ute på däck och en stunds fotograferande.

Att välja bilfärja som vi gjorde, kortade ner vår resväg och tid betydligt. Väldigt smidigt och varierande och inte till någon jättekostnad heller. Framme i Bognes tog vi en ny liten avstickare när vi fick se en skylt om någon sevärdhet, Helleristninger på Leiknes.

Mot den klarblåa himlen stegade vi upp på berget i vårt sökande efter målningar. Och som vi gick… Uppåt och nedåt , hit och dit. Lät fantasin skena lite väl mycket när vi tyckte oss se diverse olika djur och samtidigt suckade över att dom omnämnda målningarna var helt omöjliga att hitta, bara så där. Njöt en stund av den magiska utsikten.

Smått uppgivna, varma och törstiga började vi ta oss ned till bilen igen. Så plötsligt… ett tecken, en markerad stolpe, en tydlig stig och så… där var dom… Stenålderssvanarna. Den ena av målningarna.

Även om det är härligt att låta fantasin flöda så var känslan av avsaknaden lätt irriterande och gnagde lite längst in. Hur kom det sig då att vi totalt missade att se dom andra? Jo, så enkelt som att vi inte läste ordentligt på den informationstavla som fanns vid parkeringen. Hade vi gjort det hade vi fått se dom andra målningarna också. För där stod det tydligt:

Följ den markerade leden ca 250 m tills du kommer till svanarna. Gå sen vidare ca 100 m åt väster…

Så, var var vi?? Åt öster så klart… 😂😂😂

Resan gick vidare på E6:an söderut. Hade lokaliserat några tänkta övernattningsplatser som vi ville nå innan kvällen blev alltför sen. Den tidiga morgonen började kännas i både kropp och knopp och med livet som insats tog vi ett snabbt beslut om att försöka ta oss in på en liten ”parkering” för en fika och bensträckare. Vägen här var extremt trafikerad med mycket tung trafik och höga hastigheter och dessutom svängde den som serpentiner uppför och nedför. Fick lite för sent, syn på fin plats som tvingade oss att vända om och backa in… Hade vi inte haft änglarna på vår sida strax därpå, så hade vår bil varit halv och längre än så vill jag inte tänka. Vet inte om det bara är vi som reagerat på hur bilar (inte alla så klart) från vårt grannland kör… Och då ska man veta att den tunga trafiken är än värre…

Nu gick allt vägen men det var en oerhört obehaglig upplevelse. Vi kunde ändå till slut njuta av tropiska smaker och kokkaffe till tonerna av brusande vatten och vacker utsikt.

Efter ett par timmar på väg mot kvällens sovplats blev vi stående vid Kalvik tunnel. Lamporna visade rött och vi hamnade i kö, vilket inte verkar vara så ovanligt. Men till slut kunde vi fortsätta vår resa.

Andkilen, Straumen, Fauske, Rognan, Bleiknes och Storjord var några av de orter och platser vi passerade på vår väg. Kände inte att vi hittat stället vi ville övernatta på. Många campingar var fullbokade och inget kändes lockande.

Stannade till vid Saltdal Turistsenter för att spana in kartan lite närmare och beslutade oss för att svänga av E6:an och åka mot Sverige på väg 77. Inte för att åka hela vägen in till vårt hemland utan för att vi läst om en camping som såg trevlig ut.

Om jag nu ska klaga över något så upplevde vi ibland att det saknades en tydlig skylt och vägvisare. Vi åkte enligt vår kartspaning och hamnade på en minimal grusväg där groparna var extremt djupa med stora rör som kommit fram. Förstod att det borde vara stört omöjligt för husbilar och husvagnsekipage att ta sig fram där. Men vi gav oss inte utan åkte hela vägen fram tills vi kom till en plats som kändes väldigt privat. Och fortfarande ingen skylt om någon camping. Vände om och åkte upp till den lite mer farbara grusvägen och hamnade till slut vid en plats där vi kände skulle bli vår sovplats.

Stor-Graddis Naturreservat.

Efter den godaste av middagar och hot om oväder tog vi oss ändå en stund med att bara sitta ute i den sagolika naturen och njuta. Tog ett par bilder men inte mer än så. Tystnaden, dofterna, vyerna och dom små fåglarna som nyfiket iakttog oss, var liksom tillräckligt.

Timmen blev sen och vi tog beslut om att sova denna natt i bilen. Rullade ner och ställde oss bakom husbilen. Fixade oss i ordning för natten och stängde ner. Täckte fönstret med en presenning för en liten mer mörk känsla. Jagade ut några envisa mygg och sa God Natt.

Som en liten slutkläm kan jag berätta att den där campingen vi letade efter… Den finns på riktigt och har dessutom fått goda omdömen. Skaiti Fjellcamp og Fjelltjeneste. Kanske dom skulle uppdatera skyltarna lite… Hur som helst så trivdes vi bra i bilen bland bergen.

På återseende!