En dag i myskoxarnas rike

– Kolla den badande älgen!! skrek jag till maken där vi satt i bilen, lite halvt nyvakna efter en helt okej natt i bilen.

Med det fasansfulla minnet färskt bevarat i huvudet efter gårdagens lunchstopp längs E6:an så blev det inte någon tvärnit. Ej heller någon handbromsvändning… Men vi ville ju så gärna få en chans att se älgen igen och kanske till och med få en bild med oss hem 🙂 . Maken lyckades hitta en liten vändplats bredvid vägen så vi vände om. Men dessvärre så blev vi påkomna rätt snart av den observanta älgen, så det blev inga bilder men vi fick ändå se en skymt av den innan den gav sig av till skogs.

Vi hade kollat in en hängbro vid namn, Hängebrücke Lønsdal vid naturreservatet Dypen, som vi ville se innan vi åkte vidare mot dagens slutmål. Bron ligger strax intill E6:an vilket kändes smidigt eftersom det var vägen vi skulle följa för att nå vår övernattningsplats. Än en gång kände vi en brist på tydliga skyltar men vi kanske helt enkelt inte förstår dom norska skyltarna tillräckligt bra… 😂🙈 . Hur som haver så körde vi in på en grusparkering och tog oss över vägen…

…OCH över den svajiga hängbron. Forsen dånade under oss och jag kände mig supermodig. Hängbroar är inte riktigt min grej men jag kunde ju inte banga när jag väl var på plats.

Hungriga på frukost rullade vi vidare och försökte hitta en fin plats för att inta dagens första måltid. Det visade sig inte vara helt enkelt, så till slut blev det bara att ta första nästa bästa. Maken hade inte fått sina 3 koppar kaffe den här morgonen så det var liksom inte riktigt rätt läge att fortsätta leta😉.

Platsen må se helt okej ut men som ni vet… Bilder visar inte alltid hela sanningen 🙈💩… Men men… Det viktigaste var ändå att bli mätta i magen och förse maken med kaffe vilket vi fick till och resan kunde sen gå vidare.

Förskonade från ovädret vi hörde talas om hemmavid med blixtar, dunder, hagel och inihelsikes mycket regn, mötte vi till slut ovädret vi också. Långt ifrån någon katastrof. Mest lite kyla och regn och mäktigt vackra och dramatiska molnformationer.

Passerade Polcirkeln i ett ihållande hällregn och flera vägskyltar som visade oss vägen mot Sverige. Dom skyltarna var inte aktuella riktigt än. Vår resa var inte helt över. Vi hade mer att upptäcka.

Stannade på nåt svindyrt och torftigt hak längs vägen och blev halvt ruinerade och knappt mätta efter dom ledsna ”Denniskorvarna” med pommes som vi, i brist på annat, beställt. Hemma är man liksom van att det ligger något färggrant på tallriken men den här var blek. Ja, extremt fattig från färg 😂 och inte ens värd att få på bild.

Ungefär 14 timmar senare nådde vi dagens slutmål, Kongsvoll Dovrefjell. Nedrans vad vi åkte många mil på en och samma dag. Inte undra på att kroppen kändes stel och öm. Men vi ville så gärna nå målet och hinna sova några timmar.

Vårstigen rasteplass blev platsen vi tillbringade natten vid. Vår andra natt i bilen. Som dom övriga nätterna är man långt ifrån ensam bilsovare. Vi delade rasteplassen med damer från Norge och ett par i en lite mer lyxig tillvaro 😅, en husbil. Tror dom var tyskar. Natten var riktigt kylig. Vaknade flera gånger för att vira in mig lite extra i filtarna och dra ner mössan så långt det bara gick.

Vaknade sen upp i total dimma.

Maken som inte är lika fryslort som mig tog sig ut för att fixa något varmt att värma upp kroppen med. Kan säga att det behövdes efter den här natten.

Förhoppningarna och förväntningarna var stora när vi tog oss ut för att vandra en dag på Dovrefjell. Vi hade spanat in och bestämt oss för att ta Myskoxeleden ( medel ) på appen AllTrails.

Det vi vet nu, är att nästa gång, ska vi definitivt välja en annan väg upp på fjället. Särskilt när man har mycket packning. Det som till en början såg enkelt ut blev allt annat än en enkel vandring. Oj Oj…

Kan ärligt säga att humöret var långt ifrån på topp där jag flåsande gick bakom maken. Men när vi väl tagit oss upp genom den branta och steniga terrängen i fjällbjörkskogen, kände jag mig bättre till mods. Dessutom kände jag mig ett par kilo lättare efter att jag plockat av mig flera lager av kläder som jag i min enfald, trodde att jag skulle behöva.

Redan på parkeringen och på vägen upp förstod vi att vi skulle vara långt ifrån ensamma den här dagen. Men Dovrefjell är STORT så det går enkelt att hitta en avskild plats för vila och fika. Vi valde ganska snart att ta en liten avstickare högre upp på fjället. Hittade en fantastisk plats där vi slog oss ner för att fylla på energidepåerna.

Vem tackar nej till en fika med den här utsikten 😉.

Det dröjde inte länge förrän vi fick sällskap där uppe på fjället, av en nyfiken ljungpipare. Så klart stannade vi extra länge för att få några bilder på den fina fågeln som sjöng för oss.

Det var inte bara fåglar som hamnade framför kameran. Några fina blommor fick också följa med hem på minneskortet.

Träffade som sagt många andra besökare längs leden. Ett norskt par frågade om vi sett myskoxarna? Dom hade hört av någon guide att det stod ett gäng längre bort, på en snöplätt. Eftersom vi kände oss nöjda med dagen och var på väg ner igen så vände vi inte om. Att fota några myskoxar på så långt avstånd var inte vad vi hoppats på. Det blir mest som små fluglortar på bilden och det kan jag vara utan. Rätt slitna men extremt peppade för ett återbesök, tog vi oss ner igen på en led som var betydligt enklare.

Resan gick vidare över ett annat fantastiskt vackert landskap, Rondane Nationalpark. Och även det lockar till ett besök längre fram. Men innan vi nådde dom höjderna valde vi att svänga av E6:an och åka längs en av Norges nationella turistvägar, Rondanevegen.

Gjorde ett par stopp längs vägen. Bl. a vid Sohlbergplassen. En vackert byggd utkiksplats där du kan njuta av utsikten mot Atnsjøen och fjällen i Rondane. Man kan tro att det skulle vara tät trafik på en sådan här turistväg men tvärtom. Långa stunder var vi helt ensamma.

Väl tillbaka på E6:an fortsatte vi att åka över Rondane Nationalpark. Fick stanna flera gånger pga fåren som lugnt låg och chillade på vägen eller stod alldeles intill vid vägrenen och bara såg allmänt coola ut.

Efter en helt fantastisk vecka av äventyr med nätter i bil och i tält och efter allt vad vi fått se och uppleva, så kände vi oss, vid det här laget, rätt trötta. Och tröttheten och bristen på dusch fick oss att sista natten överge fricamping. Vi bestämde oss där vi satt och plöjde mil efter mil för att åka mot Sverige och på vägen, stanna till i Lillehammer och ta in på hotell. Hittade ett Scandic mitt i centrum där dom kunde ge oss ett rum och jag kan lova er att DET!, kändes lyxigt!

Den varma duschen och att i sena timman få krypa ner under dom bylsiga hotelltäckena… Det var inte helt fel kan jag lova. Hotellfrukosten var inte helt fel den heller 😉 Kanske hade önskat en lugnare plats att äta på, men man kan inte vänta sig så mycket annat när vi befann oss mitt i semestertider.

Resan hem gick genom Karlstad men redan i Norge innan vi nådde gränsen, så möttes vi av ett envist ihållande regn. Något vi nästan helt sluppit under vår veckas roadtrip.

Men… som vi alla kommer ihåg så var detta inget konstigt i slutet på juli.

Ringde dottern, som bor mellan Karlstad och Kristinehamn, som bjöd in oss på fika innan vi skulle åka vidare mot hemmet. Kvar av resan var sen ca 1½ timmes bilfärd. Men vi kom inte särskilt långt innan vi blev stående…

Tänk att vi varit så förskonade från detta under vår vecka. Det får vi vara väldigt tacksamma över.

När vi pratade om att göra den här resan så var det, som jag skrev om i första inlägget från resan, att ta en dag i taget och inte planera in hela rutten från början. Precis så blev det. Vi har summerat vår vecka som en typ ”rekar-resa”, där vi fått lite hum om vad vi vill se mer av. Platser vi vill utforska och upptäcka mer.

Nu förstår vi att det finns ofantligt mycket mer att se av vårt grannland och att det här bara var en bråkdel. Men med tanke på tiden vi hade, dvs en vecka, så upplever vi att det blev en riktigt lyckad resa och att vi inte kunnat göra så mycket mer än det vi gjorde.

Och bilen då… Ja, den historien pågår än idag…

Vi har blivit ”hotade” med att dom vill ta tillbaka bilen vi köpt och ge tillbaka vår gamla bil… Vi har varit ärliga hela vägen och kontaktade dom när vi märkte att den gamla bilen började krångla, strax innan bilbytet skulle ske. Ägaren till bilfirman bad maken komma över… Han blev förpassad till passagerarsätet varpå den andra mannen tog över kommandot och drog iväg i hastigheter jag inte tänker nämna här. Åkte tillbaka lika fort, ger maken en high-five och säger att ”inga problem med bilen, vi ses imorgon”, (då vi skulle genomföra bytet). Dagen efter får vi då äntligen hämta ut vår nya bil och allt känns bra. I 6 veckor. Då blir vi kontaktade. Dom vill ha ett möte. Ett möte som maken gick till, där dom mer eller mindre krävde att vi ska stå för reparationskostnaderna på vår gamla bil, som dom har köpt av oss. Allt har känts oerhört olustigt och värst har det varit för maken som skött allt det här. Vi har tagit hjälp av polis och jurist för stöttning. Vi har gjort en del saker som dom ville vi skulle göra och än idag, mer än 4 månader senare… står maken fortfarande som ägare på vår gamla bil, som vi inte ens äger… som vi tror… finns på bilfirman.

Tack snälla ni som tagit er tid att kika in här!

Det uppskattas alltid ❤