(varning för slingriga bilder)
I min enfald har jag nog trott att våra slingriga grannar lagt sig till ro inför vintern… Men, den senaste veckan har jag haft flera möten… Kan lova er att jag efter mitt första oväntade möte nu låter väldigt mycket när jag går i skogen bakom huset. Och min skarpa hökblick får allt jobba lite extra.
Ja, ja… jag vet att dom är ofarliga men jag är ingen supervän av slingriga djur. Även om dom på något märkligt sätt får mig att springa in efter kameran…
Skärrad efter förra höstens upplevelse när jag fick ett väääldigt nära möte med en huggorm, 😱😱 så fotar jag nu på väldigt tryggt avstånd 🙂 🙂
Kanske att den här lilla filuren helt enkelt älskar sol och värme? Kanske är den bara lite smått korkad som inte förstått att det är dags att krypa till kojs? Eller så har även den lilla snoken känt av att årstiderna spelar oss ett spratt med varma höstdagar, trots att vi snart går in i november… Kanske det är förklaringen till att den fortfarande är framme och aktiv.
I helgen när barnbarnet var på besök såg vi den igen när den låg i solgasset bredvid vårt nedfallna hus i skogen. Jag funderar om det kan vara samma lilla snok jag sett varje gång. Eller kanske att det är syrran eller brorsan? I våras hade jag nämligen två rätt gigantiska snokar bakom huset, som jag misstänker skapade avkommor. Dom snokarna var rätt så kraftiga. Den här lilla jag fotat nu är smal och mäter typ 40-50 cm.
Idag när jag tog en liten promenad in i skogen var den framme igen.
Strax nedanför timret på vår nedfallna stuga låg den och gottade sig i solen. När jag kom tillbaka efter min skogspromenad låg den fortfarande kvar. Trodde ett tag att den kilat vidare till dom gröna ängarna men såg att den ändrat sin position och låg mer ihopslingrad. Även om jag helst inte vill ha dom slingriga typerna så nära trädgården så önskar jag inte livet ur dom och faktum är ju att dom är fridlysta.
Målet med mitt besök i skogen idag var att hämta granris till en krans att hänga på dörren till vår lillstuga. Kransen är klar och hänger på sin plats. Den är långt ifrån snygg 😂🙈 men klädd i ljusslinga så är den ändå helt okej och lyser nu upp så fint i höstmörkret.
Förutom sekatören var så klart kameran med, så några höstbilder med vintageobjektivet fick också komma med hem 🙂
Ja, och så var det det där otäcka mötet förra hösten som fick mina ben att darra flera dagar efteråt…
Som vilken höstdag som helst gick jag in i skogen bakom huset med kamera och vintageobjektiv. Straxt nedanför det nedfallna huset lade jag mig på mage för att fota nedfallna löv i vackert höstljus.
Förutom prasslet från min kropp och fåglars kvitter var det tyst. Jag kan inte komma ihåg hur länge jag låg där men det blev en del bilder…
Mitt i mitt fotograferande lyfter jag huvudet och riktar blicken lite mer framåt för att hitta nya motiv och det är då jag ser den…
Huggormen…
Typ 20 cm framför mig ligger den helt blickstilla och stirrar på mig. Jag reser mig snabbt, (flyger upp är nog mer en rättvis beskrivning) och rusar in till maken som kommer utrusande med kameran 😂🙈. Efter ett tag vågar även jag mig ut igen och med skakiga händer tar jag några bilder varav dom flesta i total oskärpa.
DEN upplevelsen är inget jag vill ha i repris. Flera dagar efteråt tänkte jag på hur det hade kunnat sluta… För tänk om den blivit skrämd och huggit mig i ansiktet.
Usch!! Hemska tanke… Peppar, peppar så har vi inte sett några fler huggisar efter den dagen men bara vetskapen att det ev kan finnas där har fått mig att vara betydligt mer försiktig var jag går och var jag lägger ner min lekamen.
Om allt klaffar så åker ev maken och jag på långresa nästa höst och då kan det bli möten med andra slingriga arter… Spännande, nervöst och säkert helt fantastiskt!! För som vi fått veta så kommer det att vara så mycket annat att se och fotografera dit vi ska, så jag måste helt enkelt bara fixa dom slingriga typerna också 🥴
Önskar er allt gott och på återseende!
Susanne Granholm Carter 
Dina jordnära vintagebilder har en härligt mustig färgskala. Alltid intressant att se vad som dyker upp när man hat direktkontakt med moder jord.
GillaGillad av 1 person
Tusen tack för fin kommentar!
Det är mycket det som är så fascinerande med vintageobjektiv. Man vet inte riktigt alltid vad man får som resultat men många gånger förstärks färgerna på ett härligt och positivt sätt.
GillaGilla
Fantastiska bilder på de slingrande varelserna. Jag är inte rädd, men jag älskar dem inte heller, inte på 20cm avstånd från ansiktet i alla fall! Nu blir jag jättenyfiken på vart ni ska resa, men gissar du berättar så småningom. Ha en fin torsdag!
GillaGillad av 1 person
Ormar är ingen favorit men ändå på något konstigt vis fascinerande. Om allt klaffar kommer vi att åka på en fotoresa till Madagaskar. Där finns mycket kryp och krälande djur men tack och lov finns det inget som är giftigt på Madagaskar. Puh…
Tack för besök och fin kommentar!
GillaGilla
Instämmer med Anna, fantastiskt fina bilder både på de slingrande varelserna och bilderna på höstlöven! Jag är inte rädd för ormar, tycker de är vackra. Men respekt för dem har jag och jag kanske inte heller skulle vilja ha närkontakt med en huggorm.. Jag har mer ont av krypen som brukar ha 8 ben, de gillar jag inte. 😁
Ha det så gott!
GillaGillad av 1 person
Haha, kan bara hålla med om dom som springer på 8 ben… Dom är inte heller någon favorit hos mig precis som det som slingrar sig. Men på avstånd är det fascinerande att fota djurlivet men att ha dom för nära är inget jag önskar alls.
Tack för besök och fin kommentar!
GillaGilla
Otroligt fina bilder, både på orm och höstlöv.
Jag trodde i min enfald att ormarna redan sökt skydd för kylan, men jag kanske bör titta ner i stället för rakt fram när jag går i skogen. Precis som spindlar är ormar fascinerande, men samtidigt framkallar de kalla kårar.
GillaGillad av 1 person
Tusen tack för fina ord! Precis som du trodde jag att dom lagt sig för den långvariga vilan men nej då… Men nu när det väntas snö så är jag nog rätt säker att dom inte tittar fram, får vi hoppas 😉
GillaGilla
Fina foton med ditt vintageobjektiv! Jag är väl inte direkt rädd för ormar men en huggorm 20 cm framför ansiktet hade jag inte velat ha. Min mest skrämmande ormupplevelse var när vi var på vandring i Drakensbergen, Sydafrika. Vi var på väg neråt och hemåt när Lars skriker till bakom mig. Jag har satt foten 25 cm från en kobra som stod där med huvudet på skaft. Vår guide sa att det var en blackspitted Cobra och hade jag fått ett bett därute hade jag troligen inte suttit här idag. Ett par dåliga bilder hann vi få på behörigt avstånd innan den försvann. Blir spännande att höra vart ni planerar att åka….
GillaGillad av 1 person
Tusen tack för fina ord. Att fota med vintageobjektiv är så spännande för man vet inte riktigt vad man får och vad slutresultatet blir. Många gånger får man fina färgskalor och drömlika bilder.
MEN DU!!! Vilken fruktansvärd upplevelse med kobran!!! Du måste haft mardrömmar efter det. Men vilken tur att det gick bra. Några sådana upplevelser vill jag då rakt inte ha!
Om allt klaffar så kommer vi att åka med Fröstad Naturfoto och Niklas Virsén på fotoresa till Madagaskar nästa höst. Där finns mycket kryp och djur men det vi fått återberättat är att inget är giftigt… Hoppas att det stämmer 🙂
GillaGilla
Helt underbara bilder på ormar och på löv och blad!! Hu, vilken upplevelse med huggormen, inte vill man se något sånt när man själv ligger och krälar på marken. Men efteråt är det förstås ett spännande minne.
GillaGillad av 1 person
Nej, några fler närgångna möten med huggormen hoppas jag slippa. Du må tro att jag kollar extra mycket innan jag närmar mig marken nu när jag fotar 😉
Tusen tack för fin kommentar och tack för besöket!
GillaGillad av 1 person
Så knepigt när du smyger fram för att inte störa motiv och så finns där också motiv som kan skrämmas bort om du är högljudd! Hur man vänder sig har man ändan bak, brukar man ju säga.
Jag gillar ormar, vilket inte betyder att jag inte har respekt för dem. Skulle inte vilja ha en så nära nosen. Dina ormporträtt är mumma för mig ❤
Och apropå soldyrkare så glömde jag kommentera det där med soluppgångar och -nedgångar i tidigare inlägg. Det går ju inte att INTE fotografera dem! Tror att soluppgångar är det närmaste religiös upplevelse jag kommer och solnedgångarna känns som en trygghet på något sätt. Jag vet att den kommer tillbaka nästa dag. Fattar verkligen hur våra förfäder måste ha upplevt det när solen försvann, vilken skräck!
GillaGillad av 1 person
Tack så jättemycket för fin och tänkvärd kommentar! Uppskattas massor ❤
GillaGilla