Vårspaning och annan spaning

Solens första strålar träffade mitt ansikte där jag, imorse, låg och sov min Törnrosasömn. Jag hade tydligen varit lite för lat för att ta ner rullgardinen… men vad gör väl det när det absolut vackraste når mina rynkiga och smått kisande ögon och väcker mig med sin skönhet. Efter dagar av isande regn och mörka moln kändes det alldeles fantastiskt att få vakna upp till det här. Passande nog till veckans enda lediga dag, dessutom ❤ .

Mitt allt för varma frukostte lämnade jag kvar på bänken i köket. Prognosen hade ju varnat för mulet och regn, så här handlade det om att komma ut innan meteorologens ord blev sanna. Nattens frost låg kvar som ett vitt täcke på taken och kylan bet sig fast i exponerad hud. Gräsmattans strån knastrade under mina kängor när jag tog stegen över till skogens kant. I den fortfarande kala vårskogen sjöng dom morgonpigga besökarna i var träds topp medan vårblomstren kämpade mot kyla och frost. Molokna och lite ledsna var uttrycket som kom till mig när jag gick där bland torra fjolårslöv och såg dom små sipporna på marken.

Dom oinbjudna vildsvinens framfart tornade upp sig som bergmassiv för den lille. Att dom vågat sig hit och plankat in i vår skog är ingen behaglig upplevelse men som tyvärr skett. Just det ploppade upp i mitt inre, när jag stod där på alla fyra, på det silvriga liggunderlaget, med rumpan i vädret… Djupt inne i vitsippsvärlden, långt bort från verklighetens dilemman.

Ett visset rödbrunt löv faller ner framför objektivets lins och skapar vitsippsvärlden lite lätt rödtonad.

Min lite kylslagna morgonstund i skogen bakom vårt hus blev kortvarig men njutningsfull. Avslutade morgonturen med en sittning på en favoritsten jag funnit. En plats där jag ofta slår ner min rumpa för att bara vara, ta in skogens dofter, lyssna till kungsfågelns höga toner bland granarnas grenar och höra gärdsmygens skönsång från platsen där den trivs bäst.

En liten bit ifrån den stenen. Min favvosten alltså 😉 satte jag mig i fredags kväll när maken var i huvudstaden för att se och lyssna på en annan favvo, Björn Skifs. Innan jag slog mig ner strosade jag runt för att se hur våren artat sig. Tog mig fram till en liten vattensänka för att se om det ev skulle finnas några grodor, vilket det dessvärre inte gjorde. Men dom coola skräddarna hoppade gladeligen fram i kvällsljuset och likt små konstnärer, skapade vackra mönster på vattnet.

Härligt inspirerad av den lilla krabaten tog jag fram leklusten och skapade mönster med hjälp av ljus, skuggor och speglingar. Allt medan hackspettarna tjattrade och jagade varandra runt trädstammarna bakom min rygg.

En bofink tog ton och sjöng högt och vackert, som bofinkar gör. Så trots att jag inte fick höra en Björn sjunga denna fredagskväll i april, fick jag höra Knut med sin vackra stämma och det minsann… Det är inte helt fel det heller 🙂

En tanke, ett mål och en önskan jag hade denna kväll var att få se grävlingen. För en tid sedan skaffade vi en åtelkamera som vi sätter ut i skogen lite då och då. Vi har bytt platser några gånger för att se vilka gäster vi har när inte vi är där. Dvs främst under dom mörka timmarna.

Vi har funnit vissa spår och andra kännetecken men inte varit helt säkra. Men nu vet vi… en del i alla fall.

Så alltså, en bit ifrån min favoritsten slog jag mig ner för att sitta på spaning. Tänkte för en gångs skull till lite extra och tog på mig kläder som skulle smälta in i naturen och inte någon knallrosa mössa eller varseljacka… Det har hänt det också 🙂 🙂 när inte hjärnan varit vaken…

Vi har hittat en aktiv in- och utgång vad vi misstänkt är ett grävlingsgryt och som vi sen fått bekräftat på åtelkameran. Med objektivet inställt på just det hålet satt jag och höll koll på klockan och hålet. Tänkte att dom nog är rätt så punktliga. Plötsligt får jag en känsla… Vänder huvudet och blickar över vänster axel. Mina tankar och min flyktplan fanns redan klar utifall ett oönskat vildsvin skulle dyka upp, men nu var det något helt annat… Alldeles knäpptyst, med bortdomnade fötter och skinkor, fick jag sen uppleva hur en grävling kom lunkande typ 3-4 meter bredvid mig för att sen befinna sig på andra sidan stenen mot där jag befann mig. HUR coolt är inte det 🙂 !!

Strax därpå såg jag den lunka ner mot hålet, mot ingången till grytet. Den nosade runt några varv innan den tog sats och försvann ner under marken, in i underjordens gångar. Kanske hade den bestämt träff? För en fråga kvarstår…

VAR kom grävlingen ifrån? Jag som var helt säker på att jag skulle få sen en nos sticka upp från hålet jag zoomat in… Men där gick jag bet, 🙂 🙂 Det måste alltså finnas andra aktiva ingångar eller helt enkelt ett närliggande gryt.

WOW!!!

Nu ska det planeras för fler äventyr i skogen. Med nyinköpta kamouflagekläder och gömslen ska vi ut på spaning i vår vackra natur.

Allt gott till Er alla fina som kikar in här ❤

På återseende!